Någon slags berättelse om depression, kärlek & om att romantisera

Gränsen är så tunn
det är inget du känner.
Du tänker att du är ung
och aldrig sviker dina vänner.

Men har du några vänner?
Kommer de ens ihåg dig?
Ser de dig om det värsta händer?
Skriker du, kommer de åt ditt håll vända sig?

Rösten är stark, starkare än allt.
Musiken ekar i ditt huvud, så mäktig, så stor.
Rösten viskar i dit öra, kallt, så kallt.
Finns Gud, så finns inte du, inga bilder och inga ord.

Den enda tanken har blivit fler,
smittan sprider sig som en löpeld.
Snart försvinner allt, utom den verklighet du ser.
I den verklighet du valt är du naken, ensam och ingen kan mätta ditt hjärtas svält.

Då floderna torkat, solen gått ner,
ditt hjärta slutat bränna,
ty du vet att det inte kan falla isär än mer.

Din kropp är inte alltför tanig,
ändå klarar inte din arm tyngden av din hand,
din hals klarar inte ditt huvud och dina ögon inte sina lock.
En strykning mot din kind ger en brännande smärta, du rycker till av denna chock.

Trots att solen nu gått upp sitter du kvar.
Varför skulle du göra något annat?
Du biter dig i handen för att känns om du ens någon kropp har.
Ditt hjärta bankar häftigt, men det känns ändå som det stannat.

Du kan inte, du förmår dig inte.
Rör du ditt vapen så kommer du vara ensam med Henne.
Hon är som en mardröm, dock så nära, så tydlig, full med kärlek.
Kärlek är en lek, liksom Hon.
Bakom de sorgsna ögonen och de fina orden är allting upplagt för ännu ett svek.

Hon är skrämmande, likt mörkret om natten.
Hon är fin, när vi delar sorgerna och skratten.
Hon är otäck, som anden som hemsöker dig.
Hon är vacker, till mig kommer Hon aldrig säga "nej".
Hon är hemsk, liksom en desperat törst.
Hon är underbar, Hon valde mig allra först.
Hon är att förakta, Hon ger dig ingen respekt.
Hon är min förälskelse, det finns ingen som är perfekt.
Hon är din dödsorsak, blunda inte för sanningen.
Hon är min enda kärlek, jag älskar Henne och vill inte leva i din sanning.

Det är lätt att blunda för sanningen, se bara känslan.

Dikter om depression, kärlek och om att romantisera.

Det var meningen att allt skulle vara EN dikt, men det kändes inte riktigt rätt när det väl blev klart. Tydligen är folk i allmänhet ovana att läsa dikter, men så svårt är det inte (tycker jag).

Gosfixering

En av alla miljoner saker jag har kommit fram till under de senaste året är att alla människor är i behov av fysisk kontakt. Till och med jag! Det behöver absolut inte vara sexuellt på något sätt, utan bara att känna värmen från någon. Det kan räcka med att bara sitta bredvid någon man tycker om, en kär vän. Bara känna tryggheten av någons närvaro. Jag har vissa teorier. Det låter kanske urfånigt, men vem bryr sig?!
Teorin är till att om man till exempel inte fått den tryggheten tillräckligt mycket, så kan det visa sig på olika sätt.
Ta till exempel barn. Vissa barn slåss, vissa barn klänger lite för mycket på folk. Andra barn kanske gråter, bara för att någon ska krama och trösta dem. Nu säger jag inte att jag har någon form av bevis på att det faktiskt är så, men det är en intressant tanke.

Jag skulle tro att alla har olika behov när det gäller allt egentligen. I mitt liv har jag fått mycket kärlek, det har inte varit några problem.
Men på dagis brukade jag slå en stackars kille och dra honom i håret, för att han skulle börja gråta, så jag skulle ha en anledning att krama honom, haha.
Jag vet, det är förmodligen ganska vanligt. Men frågan är; hänger det ihop på något sätt med vårt behov av gos?

Slutsats: Alla behöver bli gosade med, både människor och djur. Hur självklart det än låter, så har jag haft svårt att tro det innan.

Sömn ÄR tydligen viktigt!

Det hade ni aldrig trott va?! ;)
Enda sedan jag började skolan för ett par veckor sedan, har mitt humör varit lite sådär fram och tillbaka. Men i natt sov jag tungt, skönt och riktigt ordentligt.

Är ni som jag? Vägrar ni tro på det experterna säger hela tiden? Lär ni er aldrig någon läxa då och då?

Alla vet att det är viktigt att sova. Jag har dock vägrat att inse att det gäller även mig. Men när jag började skolan sov jag ytterst lite och fick beviset på att man faktiskt måste ta hand om sin kropp. Jag kan gå och lägga mig 4.30 och sedan gå upp vid 8.00, men vara pigg och inte ha några problem med att komma upp. Har jag däremot lagt mig 23.00 och går upp 9.00, så känns det ofta totalt hopplöst. Varför?

Ett annat exempel är år 2007. Jag kan stå för att jag vägde 58 kg på våren. Dum som jag var tänkte jag att: "Nu när jag är smal, så kan jag äta vad jag vill". Jag kan tillägga att anledningen till viktnedgången var att jag slutat med en vidrig aptitökande medicin.
Men i alla fall; Hösten 2007 började jag knapra litium (som man kan gå upp i vikt av) och det gjorde inte saken bättre. I februari 2008 vägde jag plötsligt 80 kg.

OBS! Det jag pratar om nu handlar egentligen inte om vikt och hurvida man ska vara smal eller inte, utan om att jag och säkert fler aldrig lär sig att naturlagarna och dylikt gäller oss också.

Ni som inte varit med om detta förstår nog inte och får nog inte ut speciellt mycket av det här inlägget. MEN! Jag skulle tro att vi är lite lika innerst inne allihop :)

Dikter igen

En blomma - ett år

Du är ett ljus, en gnista.
Du är hoppet som aldrig tar slut.
Jag vägrar att dig mista,
även när livets sand runnit ut.

Likt en blomma kommer du upp,
för att sedan vissna och dö.
Men när jag som minst anar,
återvänder du alltid, till mig.

Varför blunda när man faktiskt vill se?

Varför blir allt det vackra så fult?
Varför blir allt fula så vackert?
Varför måste bladen vara gröna och himlen blå?
Varför måste vi leva, varför måste tiden gå?
Varför måste vi dö, hamna i evigheten?
Det är frågor vi aldrig får svar på,
men vi försöker att blunda och leva ändå.

Om att ge upp



Vila i frid du som aldrig fanns.

Varför vara här när du kan vara någonannanstans?

Vem kom på begreppet vackert och begreppet fult?

Hur tog du dig hit via bron utan slut?

Varför kan inte alla ögon se och alla öron höra?

Hur kan du bara vara och ingenting göra?

Var finns nu dina andetag?

Varför förminskar du mig så och gör mig så svag?

Det gör ont, men jag kan inte komma förän ditt hopp är ute.

Tanken förnedrar mig, sliter i mig, glädjen får vänta till slutet.

Det tråkiga var att det blev varken glädje eller slut.

Bara en sten, där fel datum stod inristad, innan vår lycka. I stället stod det några slumpmässiga siffror, den dag livet lurat dig på allt, då du tackat för dig och gått ut.

Diktarbete

Vi håller på att arbeta med dikter på svenskan. Jag hittade några dikter som jag skrivit för ett tag sedan. Ordet är fritt!



När allting stannar upp, bara för en sekund.

När jag känner att det är såhär jag vill vara.

Jag kan till och med bara andas en stund,

Känna min inre frid, känna det, bara.



Det går inte att beskriva känslan jag har,

Den inre frustration som nu är borta.

Känslan av en duva, som fri mot solen far,

Är så skön, så välkommen, jag hoppas,

Att det är såhär livet ska va’.



De mörka dagar jag haft,

Var ett brott mot livet,

Nu får jag smaka på frihetens saft,

Jag tänker längre inte ens på kniven.



När aspens gröna löv susar i vinden,

När det grönskar i naturen,

Då jag känner efter, men då det inte finns tårar på kinden,

Det enda som finns är känslan att jag genom livet nu blir buren.



Likt videungens knopp som öppnar sig mot världen,

Är jag på väg åt samma håll.

Nu börjar den spännande färden,

mot lummiga trädgårdar, älvor, tomtar och troll.