Dikter igen

En blomma - ett år

Du är ett ljus, en gnista.
Du är hoppet som aldrig tar slut.
Jag vägrar att dig mista,
även när livets sand runnit ut.

Likt en blomma kommer du upp,
för att sedan vissna och dö.
Men när jag som minst anar,
återvänder du alltid, till mig.

Varför blunda när man faktiskt vill se?

Varför blir allt det vackra så fult?
Varför blir allt fula så vackert?
Varför måste bladen vara gröna och himlen blå?
Varför måste vi leva, varför måste tiden gå?
Varför måste vi dö, hamna i evigheten?
Det är frågor vi aldrig får svar på,
men vi försöker att blunda och leva ändå.

Om att ge upp



Vila i frid du som aldrig fanns.

Varför vara här när du kan vara någonannanstans?

Vem kom på begreppet vackert och begreppet fult?

Hur tog du dig hit via bron utan slut?

Varför kan inte alla ögon se och alla öron höra?

Hur kan du bara vara och ingenting göra?

Var finns nu dina andetag?

Varför förminskar du mig så och gör mig så svag?

Det gör ont, men jag kan inte komma förän ditt hopp är ute.

Tanken förnedrar mig, sliter i mig, glädjen får vänta till slutet.

Det tråkiga var att det blev varken glädje eller slut.

Bara en sten, där fel datum stod inristad, innan vår lycka. I stället stod det några slumpmässiga siffror, den dag livet lurat dig på allt, då du tackat för dig och gått ut.