En Svart-vit Saga Kap 2 - Självmordsförsök

Självmordsförsök

Jag vet inte hur många gånger jag försökt ta livet av mig. Men det är nog några stycken. Vissa gånger seriösare än andra.
Första veckan efter pappas död gick jag som i en dimma. Varken glad eller ledsen på dagarna, men nätterna grät jag mig igenom.
Den natten när jag och Maja varit på sjukhuset fick jag bevis på mina misstankar. Allt var bara på låtsas med Maja. Hon verkade trevlig när läkaren var med, precis som hon verkade trevlig mot mig när pappa var med. Men jag antar att hon måste ha varit likadan mot pappa. I alla fall orkade han inte längre. Jag är helt säker på att självmordet berodde på Maja. Det är någonting med henne som gör att all livslust sugs ut, på något underligt sätt. Men i alla fall, den där kvällen…
Maja körde mig hem. Det var helt otroligt. Att hon körde mig hem alltså, i stället för att hon skulle ha låtit mig ta en taxi för pengar jag inte hade.
När vi kom hem var Camilla också hemma. Hon var full. Det hade jag aldrig sett henne vara förut.
– Var fan har ni varit? Sluddrade hon.
– Ja, var fan tror du? Gormade Maja, och sniffade sedan lite i luften. Du är ju full!
Och så fortsatte det. Maja gjorde allt för att kränka mig när hon skrek åt Camilla. Hon skrek bland annat något om att ”hon såg hemsk ut” och ”vill du bli som henne eller?” När hon sa det sista pekade hon på mig. Jag gick upp på mitt rum, men han inte vara däruppe länge förrän någon ryckte upp dörren.
– Din fula fan! Hörde jag Majas röst fräsa. Sedan gick hon fram till mig och gav mig ett knytnävsslag i ansiktet, rakt på näsan. Det gjorde så ont att jag var tvungen att sätta mig ner, med händerna för näsan.
– Du har dödat min livskamrat! Vrålade Maja förtvivlat. Jag tror aldrig jag har hört henne skrika så. Det lät som äkta känslor, blandat med fullständig galenskap. Jag kunde inte svara på Majas påstående, för jag visste ju inte. Visste inte om det var mitt fel att pappa tagit livet av sig. Innerst inne förstod jag nog att det inte var mitt fel, utan Majas. Eller hela livets fel egentligen. Maja gav mig ännu ett slag i ansiktet, eller snarare på mina händer som var i ansiktet. Då kom skräcken på riktigt. Jag hade aldrig varit rädd för Maja, men då blev jag det. Hon var ju på väg att slå ihjäl mig! Snabbt rusade jag in på toan, fortfarande med händerna för ansiktet. Inte för att det gjorde så jätteont längre, mer som ett skydd för Majas knytnävar. Väl inne på toan började jag gråta, fast helt utan tårar. Ibland får jag den reaktionen, när jag är riktigt rädd. Toaletten är ganska liten, med bara en toalett och ett handfat, och mellan dessa två är det lagom för mig att sitta. Nåja, en normalstor människa skulle nog inte få plats där. Visst, jag är lång, men väldigt smal. När jag satt där hopkurad hörde jag Majas röst utifrån. Den lät mer och mer desperat.
– Förlåt, Sanny! Sa hon, och det lät som om hon när som helst skulle börja gråta. Vi är så dumma mot varandra ibland, jag vill förändra det, snälla öppna dörren nu.
Jag var helt förvirrad. Hur skulle hon ha det egentligen? Dum som jag var, öppnade jag dörren utan att tänka efter, i hoppet om att hon åtminstone skulle behandla mig som en människa.
Men tji fick jag. När jag precis öppnat dörren skallade hon mig så att jag ramlade omkull. När jag låg där gjorde jag som en igelkott skulle ha gjort. Som en boll låg jag på tröskeln mellan toaletten och mitt rum, när Maja sparkade mig. Sparken kom på benen, eftersom hon inte kunde komma åt magen. Misshandeln upphörde när telefonen ringde. Maja suckade (som om hon hade stått och lagat mat, eller något annat normalt, när telefonen ringde) och sprang ner och svarade. Jag reste mig upp och la mig på sängen, helt mörbultad. När jag hörde steg i trappan igen tog jag mig, så snabbt jag kunde, in på toaletten igen. Personen som hade ringt var tydligen någon granne som hört skrik från vårat hus, och som skulle bara kontrollera att allting var okej. Maja talade om det för mig när hon kom upp till mitt rum igen, och jag satt inne på toaletten. Hon sa aldrig vad hon hade svarat på grannens fråga, men jag gissar att hon sa med vänlig röst att hon bara hade ett litet bråk med sin dotter. Maja skrattade utanför dörren när hon hade talat om vem som ringt. Det lät ungefär som om det var en häxa som skrattat. Ett klick hördes djupt inom mig. Då förstod jag. Att det verkligen handlade om en häxa. En elak sådan. Maja var en häxa.
– Gå härifrån! Grät jag, den här gången med tårar.
– Tror du att du kommer undan så lätt? Hörde jag en totalt främmande röst säga.
Ett panikartat skrik hördes i natten. Det var Sanny Lindbergs skrik.
Efter att jag varit livrädd i några minuter, blev jag förbannad i stället och tänkte, att då fick det vara nog! Jag tillåter inte en häxa i mitt hus! Visserligen var jag övertygad om att jag var en häxa själv, några år tidigare, men det var inte samma sak. Maja var en elak häxa, som skulle förintas. Men när jag öppnade dörren, vad fick jag se? Ingenting. Det var ingen där. Eller var det? Jag såg min egen skugga på väggen. Du vet, när man ser sin skugga på väggen i ett mörkt rum, med bara lite ljus i, så ser den väldigt stor ut. Mitt rum är det rum jag känner mig tryggast i, i huset, så jag sprang till mig säng och drog mitt täcke över huvudet. Det var helt tyst i rummet. Dörren var stängd. Det ända ljudet som hördes var mina hjärtslag, och hur jag andades snabbt. Tankarna rusade i huvudet. Hur skulle jag få bort häxan? Eller häxorna. Camilla lär också vara en häxa, precis som sin mamma.
Jag glömde säga att det var en lördagskväll, så det var ingen skola dagen efter. Fast jag hade i och försig inte varit i skolan på ett par veckor. Inte för att jag hade varit sjuk, mer för att jag varit för deprimerad för att se någon anledning till att gå dit. Det gick inte bra i skolan ändå.
När jag låg där och hade lugnat ner mig lite, så hörde jag att någon pratade med mig. Men när jag hörde vem det var blev jag både rädd och förvånad. Det var pappa!
– Sanny! Hörde jag att han ropade. Sanny, förlåt mig, jag ångrar mig så, men jag är med dig hela tiden, jag lovar.
Trots att jag egentligen inte vågade, tittade jag upp från mitt gömställe under täcket. Jag trodde aldrig att jag skulle få se någonting, utan att jag bara skulle höra rösten, men synen jag såg var så otroligt skrämmande, men samtidigt så vacker. Pappa stod framför min säng, helt vit i ansiktet. Han syntes bra, därför att han lyste. Han lyste upp hela rummet, och hela mitt hjärta. Känslorna bara välde fram.
– Hur kunde du? Skrek jag.
- Jag…
Mer hann han inte säga, för då försvann han och rummet var lika öde som tidigare. Jag fattade ingenting. Vad var det jag just hade bevittnat? Det går inte att säga så mycket mer än att jag var ledsen. Otroligt ledsen, förvånad, och arg på pappa. Klockan var väl ungefär halv två, och det hade hänt så otroligt mycket den dagen, så det slutade med att jag somnade med kläder och allting på mig.
Dagen efter vaknade jag inte förrän vid tvåtiden. Och jag var fortfarande trött. I och försig har jag sovit mycket längre än så, men det kändes ändå som om jag hade sovit i hundra år. När jag vaknade den dagen trodde jag först att allting bara var en ond dröm, men relativt snabbt gick det upp för mig att ingenting var en dröm. Allting hade verkligen hänt, dagen innan. Pappa var verkligen borta. Han gick bort i ambulansen, av förgiftningen. De hann inte göra någonting. Det var försent.
Jag undrade hur länge pappa hade legat, innan jag sprang ner.
Hela den dagen låg jag i sängen. Den enda gången jag överhuvudtaget reste på mig var när jag gick upp på toaletten. Sedan gick jag tillbaka till sängen och la mig igen. Men jag somnade inte, även om jag kände mig tröttare än jag någonsin varit. Jag hade känt de där symptomen förut, ganska länge, kanske ända sedan jag bytte klädstil, men aldrig såhär allvarligt. Det enda jag ville var att dö.

Dagarna släpade sig fram och när det gått ungefär en vecka sedan pappas självmord tänkte jag att nej, nu var det min tur!
Precis som veckan innan greppade jag rakbladet, men av en annan anledning. Maja och Camilla var borta, på jobbet eller i skolan. Jag var hemma, och förlåten för det. Jag hade gått till skolan på torsdagen, men jag kunde känna vibrationerna i luften, och jag var övertygad om att det gick en massa rykten; ”stackars lilla problembarn, vars pappa tagit livet av sig”.
Nästan hela tiden jag var där satt jag inne på toaletten, gråtandes. Det enda jag önskade var att jag kunde hitta någonting att skada mig med, men det fanns ingenting. Tillslut gick jag ut från toaletten och gick hem. Det var ungefär vid lunchtid, så ingen märkte något, eftersom jag inte hade några nära vänner i min klass. Jag ville inte att någon skulle se mig i det där skicket. Tårarna rann oavbrutet, och jag måste ha sett ut som ett monster, helt gråsvart runt ögonen. Men det var det sista jag brydde mig om. I stället för att försöka öppna dörren, försökte jag sparka in den, av ren ilska och förtvivlan. Det lyckades inte, så jag var tvungen att öppna den i alla fall.
Slutligen stod jag där med rakbladet på fredagen och tryckte allt vad jag kunde för att skära av handleden. Visst blev det ett sår, men jag kände inte direkt att jag höll på att dö (det går inte så snabbt, jag vet). Då bestämde jag att jag skulle gå ner och lägga mig i ett varmt bad. Jag tog med mig rakbladet ner, och hällde upp badet. När jag låg där skar jag ett djupt sår rakt på handleden. Jag karvade och karvade. Men det hände ingenting. På något sätt måste jag ha gjort fel. Slutligen gav jag upp, och steg upp ur badet. Såren brydde jag mig inte om, även fast det droppade blod på golvet. Önskade att Maja skulle se det när hon kom hem, och förstå vilken skada hon gjort mot mig. Men när jag tittade på handleden och såg såren som var djupare än några sår jag sett på mig själv tidigare, greps jag av panik. Det är nog någon slags instinkt tror jag, att få panik när man ser blod. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag tog hushållstejp, och tejpade rätt och slätt igen såren, men tejpen ville inte sitta på, på grund av allt blod, så jag ringde 112.
– Hej, sa jag med tunn röst i telefonen. Kan du koppla mig till någon som vet?
– Vet vadå? Sa rösten i luren.
Jag började gråta.
- Jag har skurit upp handleden, grät jag.
- Vänta…
Jag blev slutligen kopplad till en person på vårdcentralen som sa att jag måste åka in till akuten, omedelbart!
Akutmottagningen ligger bara ett stenkast bort från vårat hus, så jag gick dit. I bara nattlinne, när det var september. Jag kunde inte känna någon kyla, bara den svidande smärtan. Blodet rann fortfarande från handleden, det ville inte sluta.
När sjuksköterskan hade tvättat och lagt om mina sår ångrade jag att jag hade gått dit. Om jag inte hade gått dit hade jag ju kanske fått min önskan uppfylld. Min önskan om att inte leva längre. Tänkte att jag ju kunde försöka igen när jag kom hem. Men jag hann inte, för Michaela ringde. Hon var ledsen. Michaela är en av mina bästa kompisar, hon bor på ett behandlingshem och har någon psykisk störning. Vilken vet jag inte.
– Sanny, är det du? Frågade hon ängsligt.
- Hej, det är klart det är jag, älskling.
– Kan du inte komma hit? Jag hörde om tragedin.
– Ja, visst.
Innan jag åkte iväg till Michaela fixade jag till mig lite, sminkade mig med min finaste sminkning; ”purple rain” kallar jag den. Inte så originellt kanske, men det betyder en del för mig. Sedan tog jag på mig min svarta rock med pälskrage, och en vacker brosch med strass. Det skulle absolut inte synas att jag försökt ta livet av mig samma dag!

En Svart-vit Saga Kap 1 - "Familjen" - 2007

Början av en bok som jag började på för två år sedan.

Snabbt öppnar jag ögonen från en mycket orolig sömn. Det är mörkt omkring mig. Jag känner att det är blött på golvet. Stanken är outhärdlig. Så gott jag kan reser jag mig upp och letar efter strömbrytaren på väggen. Hittar den tillslut. Då ser jag vad det är som ligger på golvet. Ingen trevlig syn alls. Det är blod och spyor. Alltihop mitt eget. Min arm är täckt av intorkat blod, och i munnen smakar det surt. Hela rummet snurrar runt, och jag känner att jag inte orkar stå på benen längre utan ramlar omkull, somnar igen, den här gången helt drömlöst.
När jag vaknar igen vaknar jag av en smäll i ansiktet.
– Se vad du har gjort, snorunge! Vrålar Maja till mig.
Jag lyckas inte svara, smärtan är för överväldigande. Sakta går jag mot toaletten som ligger bredvid mitt rum. Mitt huvud värker av det lilla ljudet när vattnet rinner ner i handfatet. Jag sköljer munnen och tar fram bomull och gör rent armen. Men blodet vill inte sluta rinna. Inte minns jag vad jag har gjort, men det är djupa sår. Efter ett tag ser jag ett rakblad ligga på toalettstolen. Det måste vara boven. Mitt älskade vapen. Vapnet mot mig själv. Darrande tar jag upp det och skär ännu ett jack i min blödande arm. Det går inte att sluta. Livet är en mardröm. Jag lägger tillbaka rakbladet på toalettstolen, lutar mig ner mot handfatet och spyr igen. Ångesten vägrar släppa taget. Varför? Hör jag min inre röst skrika. Varför just jag? Vad har jag gjort? Är jag värd allt det här? Frågorna bara rusar genom mitt huvud. Och de kommer aldrig att ta slut.

Familjen
När jag var liten var jag lite udda. Jag hamnade ofta i trubbel, och fick mycket skäll av mina lärare. Men mina föräldrar fanns alltid där för mig. Det var på den tiden det. Jag är ensambarn och fick alltid mycket uppmärksamhet. Antagligen krävde jag väl det, så föräldrarna hade väl inget val. Det finns ingenting jag längtar tillbaka till så mycket som min tidiga barndom. Jag kommer ihåg när jag hade fått skäll på lektionen för att jag inte satt still och var tyst, och läraren hade ringt hem till min mamma. Min lärare hade sagt något om att ”hon måste uppfostra ungen bättre”. Redan då tog jag åt mig av orden av hela mitt hjärta. Det jag saknar är när jag sitter med mamma i soffan och hon håller om mig och säger; ”Du vet att jag alltid är på din sida Sanny, vad som än händer, vad du än skulle göra”. Pappa var också jättebra, han var intresserad av naturliv och fiske. Han pratade ofta entusiastiskt om att han hade dragit upp den största gäddan när han var sju år gammal, i Norrland när han var född. Pappa var rolig. Han hade världens humor! När jag var ledsen fick han mig ofta att skratta efter ett tag. Men trots skrattet fanns min smärta fortfarande kvar. Jag älskade dem precis lika mycket, men mamma var nog den som tog hand om mig mest.
Men en gång när jag var runt nio år kommer jag ihåg att jag såg mamma gråta på sängen. Hon var i allmänhet inte riktigt sig själv annars heller. När hon skulle laga mat tappade hon kastruller, skrek och svor. Eftersom jag bara var nio kunde jag inte förstå vad som var fel, bara ATT någonting var fel, så långt kunde jag fatta. En dag när jag kom hem från skolan satt pappa och grät på soffan. Jag gick fram och frågade varför han var ledsen, men han torkade bara bort tårarna.
– Hej Sanny, sa han. Nej, pappa har en dålig dag bara. Gå upp och lek på rummet, så ska jag fixa lite jobbgrejer.
Inte kunde jag leka någonting den dagen. Jag försökte ta fram några dockor, men hjärnan kunde inte koncentrera sig. Vilken dag det hade varit. I skolan hade jag fått ett utbrott och slagit ett annat barn på rasten, och sedan hade jag fått gå ner till rektorn. Och nu det här. Då kände jag hur det började blixtra till i huvudet på mig. Jag var arg. Arg på allting, på lärarna, på rektorn, på pappa som inte ville säga varför han var ledsen. Så gott jag kunde försökte jag behärska mig, men sparkade ändå till benet på skrivbordet. Det resulterade i att jag fick jätteont i foten. Då skrek jag så högt jag kunde av både smärta och ilska. Pappa kom upp till mig på rummet och frågade vad i all världen jag skrek om.
Jag började gråta. Vi grät tillsammans, och då förstod jag var det handlade om. Det handlade om mamma.
Hon hade cancer, visade det sig. I sitt ena bröst. Då hade jag aldrig trott att jag en dag skulle bli mammalös.

I samband med mammas död, när jag var 12 år, började helvetet på allvar.
Pappa råkade gå på fel konferens vid fel tillfälle. Ordföranden på konferensen hette Maja. En lång och bred kvinna med bister uppsyn. Inte en tillstymmelse av vänlighet ser man i hennes ögon. Men pappa såg tydligen någonting speciellt i henne ändå. Jag kan inte förstå vad. De träffades i baren på hotellet där de bodde, och började prata med varandra. Det visade sig att de båda delade samma intressen och hade mycket gemensamt. Förutom jobbet pratade de även om deras intresse för flugfiske. Inget jag någonsin har intresserat mig för, men jag vet att pappa gjorde det mycket när han var barn.

Pappa var så glad när han kom hem från konferensen. Själv blev jag mest chockad när han tog med sig sin nya flickvän hem. Redan vid första blicken på henne såg jag att någonting var fel. Jag har aldrig tyckt om Maja. Och hon har aldrig tyckt om mig. Hon tittade så konstigt på mig när hon såg mig första gången. Kanske var det mitt platinablonda hår och mitt svarta smink som väckte hennes förakt mot mig från första början. Maja hälsade knappt på mig, även fast jag var hennes nya killes dotter.
Tiden gick och pappa och Maja verkade lyckliga med varandra. De gifte sig när jag var tretton. Jag var ledsen på bröllopet, och kunde inte förstå att pappa hade mage att bara gifta om sig när det bara var ett år sedan som mamma gick bort. Att jag grät var det ingen som reagerade på, var och varannan människa grät ju då. Men de grät ju av en helt annan anledning än mig. När de sa ”ja” till varandra var alla så rörda. Men inte jag. Allting kändes bara så otroligt tragiskt.
De åkte på bröllopsresa på försommaren efter att de hade gift sig. Antagligen var de så uppfyllda av sin kärlek, så att de inte tänkte på att de lämnade mig och Majas dotter Camilla ensamma. Pappa sa bara; ”ta hand om er nu och bråka inte, älsklingar!”.
Samma dag de hade åkt var bråket i full gång. Jag minns inte exakt vad vi bråkade om, men det var något löjligt i alla fall. Camilla lånade väl min privata toalett, som ligger vid mitt rum, utan att fråga, har jag för mig. Hon var lika gammal som jag, och starkt beroende av ett badrum. Och så tog hon mitt, även fast det fanns ett större badrum på nedervåningen. Bara för att provocera mig! Sånt tål jag inte, så att jag slängde ut henne med huvudet före. Hon skrek att jag var störd. Jag är en sådan som kan haka upp mig på vissa ord. T.ex. ”Störd” eller ”konstig” eller liknande. Sådana ord gör mig galen. Eftersom jag flera gånger fått höra att jag är just konstig, så har det fått mig att reagera. Men nu tappar vi ämnet här!
Från den dagen har jag hatat Camilla. Hon är elak och dum i huvudet. Det har hon sagt att jag är, men det är ju hon som är det!
Camilla är några månader yngre än mig, och har ett väldigt propert utseende. Det enda hon kan tänka sig att bära är såna är dyra, FINA kläder. Jag gissar att hon retar sig på min klädstil. När jag var runt tio, elva år bestämde jag mig för att börja klä mig så utstickande jag kunde. Inte enbart för att få uppmärksamhet, utan även för att jag kände att det speglade min personlighet. Mycket svart kajal, skrikiga färger, och jag byter hårfärg som andra byter underkläder.
Slutligen kom pappa och Maja hem. Jag tror inte att någon skulle kunna beskriva deras miner när de steg innanför dörren. Det såg ut som om de antingen skulle börja gråta högt, eller börja skratta hysteriskt.
– Vad har hänt här?, lyckades Maja få fram.
Jag sprang upp till mitt rum och lämnade Camilla ensam i hallen med dem. ”Rätt åt henne”, tänkte jag. ”Det var ju hon som startade slagsmålet.” Idag vet jag inte riktigt om min tanke var sann, men det var så jag tänkte då i alla fall.
Antagligen har jag någon sorts kraft, som drar åt sig slagsmål. Jag hamnar alltid i bråk. En gång var jag på fest med en kompis; Asina, som jag ska berätta mer om sen. Då var jag tretton år, och det var då det började, med alla slagsmål jag haft.
I alla fall; tiden gick och pappa förlät mig, men Maja och Camilla hackade ständigt på mig, och tyckte jag borde söka psykhjälp. Det gjorde mig inte mindre förbannad på dem. Jag försökte undvika dem, så att jag slapp hamna i slagsmål igen, jag höll mig till pappa i stället.
Men en dag hände det som fick mig att vilja sluta leva. Det var sen kväll. Maja jobbade sent och Camilla var borta hos en kompis. Farsan satt på kontoret och skrev något dokument. Trodde jag. På en stol satt jag i mitt lilla, trygga rum. Det enda stället i vårat hus där jag någonsin har känt mig trygg är på mitt rum. Jag satt där och gungade lätt fram och tillbaka. Rastlösheten var outhärdlig, men trots det satt jag bara där, oförmögen att göra någonting vettigt. En impuls sa åt mig att jag skulle raka benen. Rakhyveln låg i badrumsskåpet på lilla toaletten. Med händer som darrade lätt tog jag fram det och började raka direkt på benen, eftersom jag inte orkade gå ner och hämta raklödder. Ett lugn spred sig snabbt i min kropp. Inte minst när jag lät rakbladet glida igenom huden, så att det blev en liten glipa i den.
Snabbt skar jag ett jack till. Och ett till. Och ännu ett. Och så har det sett ut ända sedan jag var tretton år. Men det var inte det jag skulle berätta om.
Farsan satt som sagt nere på kontoret. Efter att jag suttit där med rakbladet fick jag panik. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Efter att ha tejpat de små såren sprang jag ner till pappa. Jag var bara tvungen att prata med honom. Prata och reda ut allting, jag ville bara att allting skulle bli som förut. Men när jag kom ner möttes jag av en syn som fick mig att bara stå och gapa i flera minuter. Till slut kräktes jag rakt ut. Sedan svimmade jag.
När jag vaknade igen, efter någon minut, låg jag kvar. Orkade inte resa mig upp. Skrek inombords. Det gick inte att skrika utåt. Jag vet inte hur länge jag låg där på golvet, men jag antar att jag somnade. Det kändes som om jag bara hade legat där en liten stund, när jag hörde ett gällt skrik. Sedan hördes fotsteg fram och tillbaka i huset. Majas röst hördes. Hon ringde en ambulans.
– Min man ligger här helt livlös! Skrek hon i telefonen.
Det var just det som hade hänt. Jag förstod det nog direkt när jag sprang ner för att snacka med farsan. Egentligen hade jag väl förstått det innan också, men förnekat det. Att han inte ville leva längre. Men jag förstår fortfarande inte hur han kunde göra så mot mig. Nu har jag ingen. Ingen i hela världen som älskar mig.
Ambulansen kom och hämtade pappa. Maja förbjöd mig att följa med.
Hon skrek bara att jag ställt till med sådan oreda att jag måste städa. Den så kallade oreda som jag ställt till med var att jag hade kräkts på golvet. Själv följde Maja med i ambulansen. Camilla hade inte kommit hem ännu som tur var, jag hade aldrig stått ut att ha henne som sällskap, när farsan åker in på sjukhus för att ha svalt för många tabletter.
Där satt jag ensam kvar i det otäckt tysta huset. Min kropp var helt stel, ungefär som när man varit ute länge i ett snöoväder. Jag kunde inte gråta. Det fanns inga tårar att gråta ut. I stället snyftade jag bara. Men det lät mer som att jag skrattade. Benen skakade som kastanjetter när jag reste på mig för att torka bort det allt det äckliga på golvet. Det var så kallt, ändå öppnade jag fönstret. Hoppades väl att allt som hade hänt skulle frysa bort. Jag la mig på golvet, ville bara ligga där och frysa ihjäl. Armen som jag skurit i värkte. Hela kroppen värkte. Men framförallt själen. Inte så konstigt.
Tillslut fick jag mitt stora utbrott. Det var väl när jag började förstå vad som hade hänt. Jag vet inte hur mycket jag slog sönder, men det var en hel del, men när jag lugnat ner mig lite försökte jag städa upp det igen. Inte för att jag kan säga att det blev så välstädat, men jag försökte i alla fall.
Det slutade med att jag satt och kedjerökte på altanen, och efter varje cigarett fimpade jag den på skärsåren på benet. Det sved något så hemskt att det inte går att beskriva. Men jag var så förbannad. Förbannad på Maja, på Camilla, på allt. Men framförallt på pappa. Pappa, som jag trodde älskade mig. Men det gjorde han tydligen inte.
När jag precis kommit in ringde telefonen högt och bestämt.
– Hej gumman! Sa Majas sorgsna röst i luren. Jag kunde höra på en gång att hon bara låtsades. Det kunde jag höra bara på hälsningsfrasen.
– Ja? Svarade jag.
- Det är nog bäst att du kommer hit, älskling.

Jag har aldrig gillat sjukhus. Det är en så sorglig stämning. Folk ligger ju för sjutton och dör där!
När jag gick i korridoren susade det i huvudet. Dessutom borde folk ha trott att jag gått fel, att jag egentligen borde ha åkt till mentalsjukhuset, eftersom jag hade målat min värsta sorgsminkning. Jag måste ha sett ut som en ”hej-kom-och-hjälp-mig”. Men det anser väl folk att jag brukar göra i vanliga fall också förstås.
Tillslut kom jag fram till rätt rum. När jag kom närmare dörren hörde jag att det var värre en vad jag trodde. Det jag hörde där inifrån var ett hysteriskt gråtljud.
Försiktigt öppnade jag dörren. Den knarrade lätt när jag knuffade upp den.
Maja satt på en stol bredvid sängen och grät skrikande.
Jag blev ännu räddare än vad jag redan var, men jag såg inte pappa, eftersom Maja satt i vägen, så jag gick närmare. Pappa låg på sängen med slutna ögon. Och i hans sammanslutna händer låg det en ros. Och bredvid sängen stod det ett bord med ljus. Då blev jag helt säker. Han hade inte klarat det. Allting släppte. Jag var inte arg längre. Nu var jag bara ledsen. Så otroligt ledsen. En tår rullade långsamt ner för min kind. Och så en till. Alla tankar. Alla minnen. De bara snurrade i huvudet på mig. Hur han hade kittlat mig som femåring. Pickningarna vi varit på när jag var sju-åtta år och mamma levde. Men nu var båda borta. Sådana skuldkänslor jag fick. Jag visste nog innerst inne att pappa skulle dö snart när jag stod på övervåningen med rakbladet, men det var först då jag verkligen insåg att allt verkligen var slut. Precis allt. Då tänkte jag att då var det bara jag kvar. Och om både mamma och pappa var döda så kunde jag ju lika gärna dö jag också.
Läkaren kom in i rummet efter några minuter. Hon kramade om oss båda i en gruppkram, och sa att hon beklagade sorgen. Sedan kramade Maja om mig ensam också. Men jag vet att hon bara låtsades inför läkaren.
– Jag försökte ringa Camilla, men hon verkar ha mobilen avstängd, sa Maja när hon lugnat ner sig lite. Hon torkade bort tårarna på min kind med en liten servett. Jag höll mig på min vakt efter ett anfall då läkaren hade gått ut från rummet. Men det kom inte. Inte just då i alla fall.

Det var så jag förlorade mina föräldrar, och bara någon vecka efter händelsen försökte jag själv begå självmord för första gången.

Tegelväggen - 2005

Skräcknovell från högstadiet

Bilen anlände c:a 14:30 till gatan utanför huset. 13-åriga Jenny och hennes föräldrar skulle flytta 15 mil från stan där de bott tidigare. Hon kunde inte förstå varför en familj på tre personer skulle ha ett sånt stort hus. Jenny blickade upp genom bilfönstret på huset som inte såg allt för gästvänligt ut. Det var brunt med röda knutar och hade oregelbundna fönster.
Familjen klev ut ur bilden och tog med sig varsin väska upp till huset. Flyttbilen som hade de stora kartongerna, hade inte kommit ännu. Föräldrarna var väldigt entusiastiska och pratade glatt om hur kul det skulle bli att bo på landet. Jenny visste inte riktigt vad hon skulle tycka. Hon hade gärna bott kvar i stan.
Huset såg inte speciellt inbjudande ut inifrån heller, men Jenny försökte vara så positiv hon kunde, och tänka att om de rustade upp huset lite, skulle det säkert se mycket trevligare ut.

Efter att familjen hade väntat ett tag, och tillbringat tiden med att prata om vilka möbler som skulle stå var, kom flyttbilen, men alla sakerna. Då fanns det inte mycket annat att göra än att lite halvklumpigt börja ta in allting.

Hela dagen hade det tagit att ställa alla de stora möblerna på plats. De flesta av småprylarna låg fortfarande i lådor och kartonger.
Eftersom det var höstlov och det redan hade börjat bli frost ute, och för att huset hade ganska dålig värme, var det ganska kallt inne, så alla satt med skor och jackor och grillade korv till middag vid den öppna spisen.
- Hör ni vad tyst det är?, sa mamma efter ett ögonblick av tystnad.
- Ja, verkligen, log pappa. Det är så skönt att slippa allt stadsbrus.
Jenny sa ingenting. Hon lyssnade. Det var inte helt tyst. Om man lyssnade riktigt noga så hörde man ett ljud, som inte passade in i grillandet. Jenny tyckte att hon hörde fotsteg på våningen ovanför.
– Hör ni?, sa Jenny plötsligt.
Alla tystnade. Det enda som hördes var brasan som knastrade.
– Nej, vad var det du hörde?, frågade mamma.
– Det var ju fotsteg däruppe, svarade Jenny med lite darrande röst. Hörde ni dem inte?
- Nej, jag har inte hört ett knyst, sa mamma och log.
Jenny kände en kall ilning längs ryggranden.
Det var uppenbart att ingen av föräldrarna trodde på vad hon hade hört, för ingen nämnde något mer om det på resten av kvällen, men Jenny hade det i tankarna hela tiden.
Hon skulle sova helt själv på övervåningen. Föräldrarna skulle sova på våningen under.
Hon hade verkligen ingen lust med att vakna och höra konstiga ljud, men hon var helt säker på att hon skulle höra stegen igen.

Senare på kvällen låg Jenny i sin säng på övervåningen. Hon kunde inte sova. P.g.a. både rädsla och kyla. Det var hiskeligt kallt, eftersom det inte fanns något element monterat än. Jenny kurade ihop sig till en boll under täcket.
Då plötsligt hörde hon det. Jenny öppnade ögonen. Hon måste visst ha somnat till ett litet tag, utan att hon märkt det. Rummet såg ut som helt som vanligt, men det var något som var konstigt. Det hördes svaga viskningar från väggen. Jenny låg helt stelfrusen, med täcket över hela kroppen. Det gick inte att höra vad viskningarna sa, men det ville hon inte heller, så hon höll för öronen allt vad hon kunde, så att hon bara kunde höra sitt eget hjärta som dunkade hårt. Hon visste att det inte var mamma och pappa som viskade, eftersom dem sov på undervåningen, och dessutom lät det helt sjukt och besatt. Det lät inte som dem.
När hon hållit för öronen ett litet tag, var det som om viskningarna trängde igenom händer och in till öronen. Om Jenny hade vågat hade hon börjat sjunga, för att slippa höra. Utan att hon ville det så började hon urskilja ett och annat ord. ”Ska dö”, ”berätta inte”, ”hämnd”, var vad hon kunde höra. Jenny var helt stel av skräck, men blev helt utmattad efter ett tag och somnade.
Hon hade en väldigt konstig dröm den natten.
Det var ett stort rum. Uppenbarligen på en övervåning eftersom man kunde se trappan om man tittade ut i hallen. Jenny såg med en gång att hon hade sett det där rummet förut, men hon kunde inte placera det. I rummet stod det en gungstol, där det satt en kvinna med ett barn i famnen. Hon såg ledsen, eller rent ut sagt bedrövad ut. Bredvid henne stod en man, som höll i en hink med något i. I rummet fanns också en massa tegelstenar uppradade. Mannen sa någonting till kvinnan som fick henne att börja gråta. Hon gav barnet till mannen.
Precis efter det vaknade Jenny. Hon var helt svettig. Täcket som hon visst sparkat av sig i sömnen låg på golvet. Medan hon plockade upp det tittade hon efter en klocka i rummet, men hittade ingen. Snabbt la hon sig till rätta i sängen igen. Jenny var livrädd, men föll till sist i en hård, drömlös sömn.

När hon vaknade nästa morgon hade hennes föräldrar redan gått till jobbet. Jenny visste inte riktigt vad hon skulle göra helt själv. Hon bestämde sig för att ut i köket för att bre sig en macka. När hon gick mot köket, i hallen, snubblade hon över något. Hon tittade ner på golvet, men där fanns ingenting. Konstigt, tänkte hon. Drömmen hon hade haft tänkte hon för tillfället inte på. Jenny gick vidare ut till köket. Det var när hon satt i köket som hon kom att tänka på drömmen igen. Enda sedan dagen innan hade det varit en konstig stämning i luften. Det var ju dagen innan de hade flyttat in, så Jenny förstod att det hade med huset att göra. Hon försökte tänka efter för att minnas den konstiga drömmen hon hade haft. Rummet den hade utspelat sig i kände hon igen. Det gick inte riktigt att placera först.
Men hon fick en kick när hon kom på det. Dagen innan hade Jenny studerat alla rum i huset. Ett av rummen, som var ganska litet, hade hon stått i och tittat ut. Och sett den där trappavsatsen! Det var ju samma trappavsats som i drömmen. Men det kunde ju omöjligt vara samma rum, eftersom rummet i drömmen var betydligt större. Men sedan kom Jenny att tänka på tegelstenarna. Det var ju tegelstenar uppradade i rummet. De skulle nog mura en vägg, trodde hon.
Jenny satt i köket och tuggade långsamt på sin macka. Hon blev räddare och räddare för varje sekund som gick. Varför hade hon ingen aning om. Men någonting kändes väldigt, väldigt fel.
Hon höll nästan på att krypa ur skinnet när hon hörde ett konstigt knastrande på taket. Tårarna hopade sig i ögonen. Det här var inte roligt längre. Inte ett dugg roligt. Knastrandet blev starkare och starkare. Tillslut skrek Jenny rakt ut av ren skräck. Snabbt rusade hon ut ur köket, och fick panik när ytterdörren var låst. Så snabbt hon kunde låste hon upp låset i dörren, och sprang ut. När hon stod ute på trappan lugnade hon ner sig. Men fick snabbt panik igen när någonting uppifrån kom fallande rakt mot henne. Hon hoppade snabbt åt sidan. Det var en… en tegelpanna! En tegelpanna från taket hade ramlat ner. Jenny var helt skakig i benen. Vad skulle det här betyda? Tegelpanna… tegelvägg…tegel…
Jenny hade totalt fastnat på ordet tegel. Det var någonting med det. Något speciellt. Det var som om någon försökte tala med henne, fast utan ord.
Hela dagen gick, och Jenny var i någon slags dvala. Hon kunde inte tänka klart. Allt hon kunde tänka på var tegelväggar och… murbruk! Hon kände en ondska i luften. Som om Satan skulle vara i samma rum som hon själv.

Föräldrarna kom hem senare på kvällen.
Jenny satt i soffan i vardagsrummet.
– Vi kanske skulle riva den där väggen, sa pappa när han kom in i vardagsrummet tillsammans med mamma. Den där tegelväggen, som är mellan de två små rummen på övervåningen.
Jenny blev helt yr. De två små rummen… de hade varit ett stort rum en gång i tiden. Väggen var av tegel… Den skulle de riva. Hon fick världens kick. Snabbt rusade hon upp på övervåningen. Jenny visste inte vart kicken kom ifrån, men det var uppenbart att det var någon annan än henne själv som styrde henne.

– Nämen, vad är det här?, Utropade pappa. Jenny kom in i rummet och såg vad pappa höll i. Ett spädbarnsskelett hade han hittat i tegelväggen. Hon hade vetat om det ganska länge. Han barnet han hittat var Satans barn enligt mannen. Mannen som var med i hennes dröm. Kvinnan var mamma, mannen var pappa till barnet. Pappan var psykiskt sjuk. Barnet skulle dö. Det murades in i väggen.

Inga fler konstigheter hände i detta hus igen. Aldrig mer. Jenny kunde leva med sina föräldrar kunde leva i huset i många år.


Skriven år 2005

En Tvådelad Existens - För Bra För Att Vara Sant

"Kärlek vid första ögonkastet brukar det kallas. Kärlek till 'Det'. Det, som är så vacker, mjuk och trygg. Skenet bedrar alltid. Låt dig aldrig luras av Det. Väsenet som får demonerna att äta upp dig från insidan, eliminera ditt jag, vanställa din livssyn. 'I Dets varma famn behöver jag inget annat', är vad du tror. Din attraktion är gränslös när du ligger där intet ont anande om den egentliga sanningen. Dina tankar skriker, du har panik. Om Det skulle lämna dig skulle du stå naken framför smärtan och sorgen för att sedan tyna bort i den svarta evigheten. En evighet där du stryps av demonernas snara, men ändå inte dö. 'Det' är din drog, ditt liv, ditt allt.

Tillslut inser du. Att det hela är för bra för att vara sant. Och att du inte ligger i Dets trygga famn utan på något kallt, hårt och blött, totalt omsluten var kompakt mörker. 'Det' är inte mänsklig. 'Det' är bara ett Det. Tankarna far omkring i huvudet på dig, men få som du lyckas urskilja: 'Jag är utan gnista. Jag är Det. Jag är i Det, Det är i mig. Jag är värd ett straff för min naivitet, min dumhet.' Ditt hjärta förkolnar, faller i sär, sprids för vinden. Du är ingen människa längre. Du är ett Det. Fast föralltid. På grund av dig och många andra så existerar demonerna. Fem minuter senare tar dina ord slut, även dina tankar och dina känslor. Stadskyrkan fick ett ljus extra det året."

En tvådelad existens - Att Vakna Upp I Verkligheten

"Solen lyser dig i ögonen. Ingenting är som i går, tvärtom. Vem var du egentligen i går? Du varken kan eller vill minnas. Det annars så obehagliga, starka solskenet ger dina förut så trötta ögon en glimt, ett glittrande. Ditt svarta, matta livlösa hår har blivit ljust och vågigt, likt en ängels. Du vaknar upp i verkligheten, vaknar upp som en björn om våren. Som en återfödelse eller en uppståndelse. Du ler mjukt så att dina vita tänder syns. Aldrig har de varit så lena som nu, när din tunga smeker dem.

Du kan inte vara kvar längre där du står. Ödet väntar på dig, det vill ge dig några välförtjänta överraskningar. Din själ och ditt kropp talar till dig, de har viktiga budskap. Budskap om att du måste följa dina instinkter och gå långt, långt härifrån. Till en plats du aldrig haft i ditt medvetande innan.

Tillslut är du där, du gick rätt från första början, utan att använda din medhavda karta. Berget är högt. Det går inte att se toppen, dimman där uppe är för tät. Det är en dimma så vit att den aldrig kan ha berörts av någonting orent eller giftigt. När du börjar klättra upp för berget blir du förvånad över hur enkelt det går. Alla är vi väl smått höjdrädda, i alla fall när vi klättrar upp för ett brant berg, omätbart högt. I stället för att känna rädsla, så blir du nyfiken. Du tänker att du inte har något som helst att förlora. I sällskap med den tanken släpper du taget om de små utbucktningarna som du höll i dig i. Visst är det sant - du har ingenting att förlora, det har du just bevisat. Beviset är att din kropp är tyngdlös, dock ser du den, den finns kvar. Trots att du inte har några vingar flyger du långsamt uppåt. Inte går det snabbt inte, men det fungerar. Dina tankar kan få dig okrossbar, klipporna nedanför, vars armar sträcker sig obegränsat långt, så når de dig inte. Efter några sekunder långa som år, står du på bergets topp. Du tittar ner, rädslan är fortfarande obefintlig. Isiga vindar får ditt hår att flyga medan de samtidigt sjunger för dig. Vackra ord, inte hörda av någon annan än dig. Melodin är ren och klar. Trots att du inte har hört något liknande förut så börjar du tyst sjunga med vinden. Ton för ton, ord för ord sjunger du, mer och mer ett med världens alla vindar. Här fanns ingenting, men det gjorde inget. Du var inte hungrig, törstig eller trött. Det behövdes inte här. Känslan du kände var så överväldigande att allt annat försvann i det grå förgångna. Dock hade du inte uppnått den slutgiltiga känslan av extas än. När som helst skulle den anlända, smeka din kropp, din själ - din existens.

Efter att ha väntat och väntat så upplevde du någonting som ingen annan människa ens är skapt för att förstå. Dimman skingrades, nu var du där. Tonerna blev tydligare, vindarna behagligare och doften av alla världens underverk blev oundviklig att känna. Du var inte död, du levde. Äntligen var du tillbaka i paradiset efter att ha varit i fångenskap i landet bortom allt vad mänsklighet innebär."

Fysiskt/psykiskt sjuk

Jag tänkte lägga till en sak till det eviga "mysteriet" om sjukdomar. Säg att du känner att din hals börjar svullna upp och att det börjar göra ont.
Eller säg att du känner dig kränkt. Totalt kränkt av allt och alla. Dina skuldkänslor växer och du känner mer och mer hur du plågar de andra människorna i din närhet bara genom att finnas till. Du känner att alla undviker dig mer och mer och du vet att du dessutom är ful och äcklig.
Men du har inte en aning om sanningen. Sanningen är att ingen vet någonting. Ingen vet om att du är sjuk, inte ens du själv.

Jo, vad var nu frågan? - Jo, har man ont i halsen/har feber/whatevah så är man ursäktad att vara sjuk och inte klara av att plugga.
Är man däremot deprimerad och/eller psykotisk så har man ingen ursäkt. Allra minst när ingen vet om att man är sjuk.

I all hast!

Först nu har jag fått tid för ett läkarbesök på Huddinge sjukhus. Nu när jag faktiskt känner att jag är vid liv och kan klassas som nu existerande människa. Det kunde lika gärna ha varit tvärtom. Allting kunde ha varit försent. Jag trodde att jag skulle vara tvungen att läggas in igen. Någonstans så vägrar jag det, på samma gång som jag vet att det är till för att hjälpa. Men nu blir det inte så och jag får hoppas på att jag klarar mig utan att ligga inne mer i mitt liv (det kan verka lite naivt, men man ska alltid ha mål).

Nu måste jag åka - skriver om roligare saker senare.