En Svart-vit Saga Kap 1 - "Familjen" - 2007

Början av en bok som jag började på för två år sedan.

Snabbt öppnar jag ögonen från en mycket orolig sömn. Det är mörkt omkring mig. Jag känner att det är blött på golvet. Stanken är outhärdlig. Så gott jag kan reser jag mig upp och letar efter strömbrytaren på väggen. Hittar den tillslut. Då ser jag vad det är som ligger på golvet. Ingen trevlig syn alls. Det är blod och spyor. Alltihop mitt eget. Min arm är täckt av intorkat blod, och i munnen smakar det surt. Hela rummet snurrar runt, och jag känner att jag inte orkar stå på benen längre utan ramlar omkull, somnar igen, den här gången helt drömlöst.
När jag vaknar igen vaknar jag av en smäll i ansiktet.
– Se vad du har gjort, snorunge! Vrålar Maja till mig.
Jag lyckas inte svara, smärtan är för överväldigande. Sakta går jag mot toaletten som ligger bredvid mitt rum. Mitt huvud värker av det lilla ljudet när vattnet rinner ner i handfatet. Jag sköljer munnen och tar fram bomull och gör rent armen. Men blodet vill inte sluta rinna. Inte minns jag vad jag har gjort, men det är djupa sår. Efter ett tag ser jag ett rakblad ligga på toalettstolen. Det måste vara boven. Mitt älskade vapen. Vapnet mot mig själv. Darrande tar jag upp det och skär ännu ett jack i min blödande arm. Det går inte att sluta. Livet är en mardröm. Jag lägger tillbaka rakbladet på toalettstolen, lutar mig ner mot handfatet och spyr igen. Ångesten vägrar släppa taget. Varför? Hör jag min inre röst skrika. Varför just jag? Vad har jag gjort? Är jag värd allt det här? Frågorna bara rusar genom mitt huvud. Och de kommer aldrig att ta slut.

Familjen
När jag var liten var jag lite udda. Jag hamnade ofta i trubbel, och fick mycket skäll av mina lärare. Men mina föräldrar fanns alltid där för mig. Det var på den tiden det. Jag är ensambarn och fick alltid mycket uppmärksamhet. Antagligen krävde jag väl det, så föräldrarna hade väl inget val. Det finns ingenting jag längtar tillbaka till så mycket som min tidiga barndom. Jag kommer ihåg när jag hade fått skäll på lektionen för att jag inte satt still och var tyst, och läraren hade ringt hem till min mamma. Min lärare hade sagt något om att ”hon måste uppfostra ungen bättre”. Redan då tog jag åt mig av orden av hela mitt hjärta. Det jag saknar är när jag sitter med mamma i soffan och hon håller om mig och säger; ”Du vet att jag alltid är på din sida Sanny, vad som än händer, vad du än skulle göra”. Pappa var också jättebra, han var intresserad av naturliv och fiske. Han pratade ofta entusiastiskt om att han hade dragit upp den största gäddan när han var sju år gammal, i Norrland när han var född. Pappa var rolig. Han hade världens humor! När jag var ledsen fick han mig ofta att skratta efter ett tag. Men trots skrattet fanns min smärta fortfarande kvar. Jag älskade dem precis lika mycket, men mamma var nog den som tog hand om mig mest.
Men en gång när jag var runt nio år kommer jag ihåg att jag såg mamma gråta på sängen. Hon var i allmänhet inte riktigt sig själv annars heller. När hon skulle laga mat tappade hon kastruller, skrek och svor. Eftersom jag bara var nio kunde jag inte förstå vad som var fel, bara ATT någonting var fel, så långt kunde jag fatta. En dag när jag kom hem från skolan satt pappa och grät på soffan. Jag gick fram och frågade varför han var ledsen, men han torkade bara bort tårarna.
– Hej Sanny, sa han. Nej, pappa har en dålig dag bara. Gå upp och lek på rummet, så ska jag fixa lite jobbgrejer.
Inte kunde jag leka någonting den dagen. Jag försökte ta fram några dockor, men hjärnan kunde inte koncentrera sig. Vilken dag det hade varit. I skolan hade jag fått ett utbrott och slagit ett annat barn på rasten, och sedan hade jag fått gå ner till rektorn. Och nu det här. Då kände jag hur det började blixtra till i huvudet på mig. Jag var arg. Arg på allting, på lärarna, på rektorn, på pappa som inte ville säga varför han var ledsen. Så gott jag kunde försökte jag behärska mig, men sparkade ändå till benet på skrivbordet. Det resulterade i att jag fick jätteont i foten. Då skrek jag så högt jag kunde av både smärta och ilska. Pappa kom upp till mig på rummet och frågade vad i all världen jag skrek om.
Jag började gråta. Vi grät tillsammans, och då förstod jag var det handlade om. Det handlade om mamma.
Hon hade cancer, visade det sig. I sitt ena bröst. Då hade jag aldrig trott att jag en dag skulle bli mammalös.

I samband med mammas död, när jag var 12 år, började helvetet på allvar.
Pappa råkade gå på fel konferens vid fel tillfälle. Ordföranden på konferensen hette Maja. En lång och bred kvinna med bister uppsyn. Inte en tillstymmelse av vänlighet ser man i hennes ögon. Men pappa såg tydligen någonting speciellt i henne ändå. Jag kan inte förstå vad. De träffades i baren på hotellet där de bodde, och började prata med varandra. Det visade sig att de båda delade samma intressen och hade mycket gemensamt. Förutom jobbet pratade de även om deras intresse för flugfiske. Inget jag någonsin har intresserat mig för, men jag vet att pappa gjorde det mycket när han var barn.

Pappa var så glad när han kom hem från konferensen. Själv blev jag mest chockad när han tog med sig sin nya flickvän hem. Redan vid första blicken på henne såg jag att någonting var fel. Jag har aldrig tyckt om Maja. Och hon har aldrig tyckt om mig. Hon tittade så konstigt på mig när hon såg mig första gången. Kanske var det mitt platinablonda hår och mitt svarta smink som väckte hennes förakt mot mig från första början. Maja hälsade knappt på mig, även fast jag var hennes nya killes dotter.
Tiden gick och pappa och Maja verkade lyckliga med varandra. De gifte sig när jag var tretton. Jag var ledsen på bröllopet, och kunde inte förstå att pappa hade mage att bara gifta om sig när det bara var ett år sedan som mamma gick bort. Att jag grät var det ingen som reagerade på, var och varannan människa grät ju då. Men de grät ju av en helt annan anledning än mig. När de sa ”ja” till varandra var alla så rörda. Men inte jag. Allting kändes bara så otroligt tragiskt.
De åkte på bröllopsresa på försommaren efter att de hade gift sig. Antagligen var de så uppfyllda av sin kärlek, så att de inte tänkte på att de lämnade mig och Majas dotter Camilla ensamma. Pappa sa bara; ”ta hand om er nu och bråka inte, älsklingar!”.
Samma dag de hade åkt var bråket i full gång. Jag minns inte exakt vad vi bråkade om, men det var något löjligt i alla fall. Camilla lånade väl min privata toalett, som ligger vid mitt rum, utan att fråga, har jag för mig. Hon var lika gammal som jag, och starkt beroende av ett badrum. Och så tog hon mitt, även fast det fanns ett större badrum på nedervåningen. Bara för att provocera mig! Sånt tål jag inte, så att jag slängde ut henne med huvudet före. Hon skrek att jag var störd. Jag är en sådan som kan haka upp mig på vissa ord. T.ex. ”Störd” eller ”konstig” eller liknande. Sådana ord gör mig galen. Eftersom jag flera gånger fått höra att jag är just konstig, så har det fått mig att reagera. Men nu tappar vi ämnet här!
Från den dagen har jag hatat Camilla. Hon är elak och dum i huvudet. Det har hon sagt att jag är, men det är ju hon som är det!
Camilla är några månader yngre än mig, och har ett väldigt propert utseende. Det enda hon kan tänka sig att bära är såna är dyra, FINA kläder. Jag gissar att hon retar sig på min klädstil. När jag var runt tio, elva år bestämde jag mig för att börja klä mig så utstickande jag kunde. Inte enbart för att få uppmärksamhet, utan även för att jag kände att det speglade min personlighet. Mycket svart kajal, skrikiga färger, och jag byter hårfärg som andra byter underkläder.
Slutligen kom pappa och Maja hem. Jag tror inte att någon skulle kunna beskriva deras miner när de steg innanför dörren. Det såg ut som om de antingen skulle börja gråta högt, eller börja skratta hysteriskt.
– Vad har hänt här?, lyckades Maja få fram.
Jag sprang upp till mitt rum och lämnade Camilla ensam i hallen med dem. ”Rätt åt henne”, tänkte jag. ”Det var ju hon som startade slagsmålet.” Idag vet jag inte riktigt om min tanke var sann, men det var så jag tänkte då i alla fall.
Antagligen har jag någon sorts kraft, som drar åt sig slagsmål. Jag hamnar alltid i bråk. En gång var jag på fest med en kompis; Asina, som jag ska berätta mer om sen. Då var jag tretton år, och det var då det började, med alla slagsmål jag haft.
I alla fall; tiden gick och pappa förlät mig, men Maja och Camilla hackade ständigt på mig, och tyckte jag borde söka psykhjälp. Det gjorde mig inte mindre förbannad på dem. Jag försökte undvika dem, så att jag slapp hamna i slagsmål igen, jag höll mig till pappa i stället.
Men en dag hände det som fick mig att vilja sluta leva. Det var sen kväll. Maja jobbade sent och Camilla var borta hos en kompis. Farsan satt på kontoret och skrev något dokument. Trodde jag. På en stol satt jag i mitt lilla, trygga rum. Det enda stället i vårat hus där jag någonsin har känt mig trygg är på mitt rum. Jag satt där och gungade lätt fram och tillbaka. Rastlösheten var outhärdlig, men trots det satt jag bara där, oförmögen att göra någonting vettigt. En impuls sa åt mig att jag skulle raka benen. Rakhyveln låg i badrumsskåpet på lilla toaletten. Med händer som darrade lätt tog jag fram det och började raka direkt på benen, eftersom jag inte orkade gå ner och hämta raklödder. Ett lugn spred sig snabbt i min kropp. Inte minst när jag lät rakbladet glida igenom huden, så att det blev en liten glipa i den.
Snabbt skar jag ett jack till. Och ett till. Och ännu ett. Och så har det sett ut ända sedan jag var tretton år. Men det var inte det jag skulle berätta om.
Farsan satt som sagt nere på kontoret. Efter att jag suttit där med rakbladet fick jag panik. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Efter att ha tejpat de små såren sprang jag ner till pappa. Jag var bara tvungen att prata med honom. Prata och reda ut allting, jag ville bara att allting skulle bli som förut. Men när jag kom ner möttes jag av en syn som fick mig att bara stå och gapa i flera minuter. Till slut kräktes jag rakt ut. Sedan svimmade jag.
När jag vaknade igen, efter någon minut, låg jag kvar. Orkade inte resa mig upp. Skrek inombords. Det gick inte att skrika utåt. Jag vet inte hur länge jag låg där på golvet, men jag antar att jag somnade. Det kändes som om jag bara hade legat där en liten stund, när jag hörde ett gällt skrik. Sedan hördes fotsteg fram och tillbaka i huset. Majas röst hördes. Hon ringde en ambulans.
– Min man ligger här helt livlös! Skrek hon i telefonen.
Det var just det som hade hänt. Jag förstod det nog direkt när jag sprang ner för att snacka med farsan. Egentligen hade jag väl förstått det innan också, men förnekat det. Att han inte ville leva längre. Men jag förstår fortfarande inte hur han kunde göra så mot mig. Nu har jag ingen. Ingen i hela världen som älskar mig.
Ambulansen kom och hämtade pappa. Maja förbjöd mig att följa med.
Hon skrek bara att jag ställt till med sådan oreda att jag måste städa. Den så kallade oreda som jag ställt till med var att jag hade kräkts på golvet. Själv följde Maja med i ambulansen. Camilla hade inte kommit hem ännu som tur var, jag hade aldrig stått ut att ha henne som sällskap, när farsan åker in på sjukhus för att ha svalt för många tabletter.
Där satt jag ensam kvar i det otäckt tysta huset. Min kropp var helt stel, ungefär som när man varit ute länge i ett snöoväder. Jag kunde inte gråta. Det fanns inga tårar att gråta ut. I stället snyftade jag bara. Men det lät mer som att jag skrattade. Benen skakade som kastanjetter när jag reste på mig för att torka bort det allt det äckliga på golvet. Det var så kallt, ändå öppnade jag fönstret. Hoppades väl att allt som hade hänt skulle frysa bort. Jag la mig på golvet, ville bara ligga där och frysa ihjäl. Armen som jag skurit i värkte. Hela kroppen värkte. Men framförallt själen. Inte så konstigt.
Tillslut fick jag mitt stora utbrott. Det var väl när jag började förstå vad som hade hänt. Jag vet inte hur mycket jag slog sönder, men det var en hel del, men när jag lugnat ner mig lite försökte jag städa upp det igen. Inte för att jag kan säga att det blev så välstädat, men jag försökte i alla fall.
Det slutade med att jag satt och kedjerökte på altanen, och efter varje cigarett fimpade jag den på skärsåren på benet. Det sved något så hemskt att det inte går att beskriva. Men jag var så förbannad. Förbannad på Maja, på Camilla, på allt. Men framförallt på pappa. Pappa, som jag trodde älskade mig. Men det gjorde han tydligen inte.
När jag precis kommit in ringde telefonen högt och bestämt.
– Hej gumman! Sa Majas sorgsna röst i luren. Jag kunde höra på en gång att hon bara låtsades. Det kunde jag höra bara på hälsningsfrasen.
– Ja? Svarade jag.
- Det är nog bäst att du kommer hit, älskling.

Jag har aldrig gillat sjukhus. Det är en så sorglig stämning. Folk ligger ju för sjutton och dör där!
När jag gick i korridoren susade det i huvudet. Dessutom borde folk ha trott att jag gått fel, att jag egentligen borde ha åkt till mentalsjukhuset, eftersom jag hade målat min värsta sorgsminkning. Jag måste ha sett ut som en ”hej-kom-och-hjälp-mig”. Men det anser väl folk att jag brukar göra i vanliga fall också förstås.
Tillslut kom jag fram till rätt rum. När jag kom närmare dörren hörde jag att det var värre en vad jag trodde. Det jag hörde där inifrån var ett hysteriskt gråtljud.
Försiktigt öppnade jag dörren. Den knarrade lätt när jag knuffade upp den.
Maja satt på en stol bredvid sängen och grät skrikande.
Jag blev ännu räddare än vad jag redan var, men jag såg inte pappa, eftersom Maja satt i vägen, så jag gick närmare. Pappa låg på sängen med slutna ögon. Och i hans sammanslutna händer låg det en ros. Och bredvid sängen stod det ett bord med ljus. Då blev jag helt säker. Han hade inte klarat det. Allting släppte. Jag var inte arg längre. Nu var jag bara ledsen. Så otroligt ledsen. En tår rullade långsamt ner för min kind. Och så en till. Alla tankar. Alla minnen. De bara snurrade i huvudet på mig. Hur han hade kittlat mig som femåring. Pickningarna vi varit på när jag var sju-åtta år och mamma levde. Men nu var båda borta. Sådana skuldkänslor jag fick. Jag visste nog innerst inne att pappa skulle dö snart när jag stod på övervåningen med rakbladet, men det var först då jag verkligen insåg att allt verkligen var slut. Precis allt. Då tänkte jag att då var det bara jag kvar. Och om både mamma och pappa var döda så kunde jag ju lika gärna dö jag också.
Läkaren kom in i rummet efter några minuter. Hon kramade om oss båda i en gruppkram, och sa att hon beklagade sorgen. Sedan kramade Maja om mig ensam också. Men jag vet att hon bara låtsades inför läkaren.
– Jag försökte ringa Camilla, men hon verkar ha mobilen avstängd, sa Maja när hon lugnat ner sig lite. Hon torkade bort tårarna på min kind med en liten servett. Jag höll mig på min vakt efter ett anfall då läkaren hade gått ut från rummet. Men det kom inte. Inte just då i alla fall.

Det var så jag förlorade mina föräldrar, och bara någon vecka efter händelsen försökte jag själv begå självmord för första gången.