Tegelväggen - 2005

Skräcknovell från högstadiet

Bilen anlände c:a 14:30 till gatan utanför huset. 13-åriga Jenny och hennes föräldrar skulle flytta 15 mil från stan där de bott tidigare. Hon kunde inte förstå varför en familj på tre personer skulle ha ett sånt stort hus. Jenny blickade upp genom bilfönstret på huset som inte såg allt för gästvänligt ut. Det var brunt med röda knutar och hade oregelbundna fönster.
Familjen klev ut ur bilden och tog med sig varsin väska upp till huset. Flyttbilen som hade de stora kartongerna, hade inte kommit ännu. Föräldrarna var väldigt entusiastiska och pratade glatt om hur kul det skulle bli att bo på landet. Jenny visste inte riktigt vad hon skulle tycka. Hon hade gärna bott kvar i stan.
Huset såg inte speciellt inbjudande ut inifrån heller, men Jenny försökte vara så positiv hon kunde, och tänka att om de rustade upp huset lite, skulle det säkert se mycket trevligare ut.

Efter att familjen hade väntat ett tag, och tillbringat tiden med att prata om vilka möbler som skulle stå var, kom flyttbilen, men alla sakerna. Då fanns det inte mycket annat att göra än att lite halvklumpigt börja ta in allting.

Hela dagen hade det tagit att ställa alla de stora möblerna på plats. De flesta av småprylarna låg fortfarande i lådor och kartonger.
Eftersom det var höstlov och det redan hade börjat bli frost ute, och för att huset hade ganska dålig värme, var det ganska kallt inne, så alla satt med skor och jackor och grillade korv till middag vid den öppna spisen.
- Hör ni vad tyst det är?, sa mamma efter ett ögonblick av tystnad.
- Ja, verkligen, log pappa. Det är så skönt att slippa allt stadsbrus.
Jenny sa ingenting. Hon lyssnade. Det var inte helt tyst. Om man lyssnade riktigt noga så hörde man ett ljud, som inte passade in i grillandet. Jenny tyckte att hon hörde fotsteg på våningen ovanför.
– Hör ni?, sa Jenny plötsligt.
Alla tystnade. Det enda som hördes var brasan som knastrade.
– Nej, vad var det du hörde?, frågade mamma.
– Det var ju fotsteg däruppe, svarade Jenny med lite darrande röst. Hörde ni dem inte?
- Nej, jag har inte hört ett knyst, sa mamma och log.
Jenny kände en kall ilning längs ryggranden.
Det var uppenbart att ingen av föräldrarna trodde på vad hon hade hört, för ingen nämnde något mer om det på resten av kvällen, men Jenny hade det i tankarna hela tiden.
Hon skulle sova helt själv på övervåningen. Föräldrarna skulle sova på våningen under.
Hon hade verkligen ingen lust med att vakna och höra konstiga ljud, men hon var helt säker på att hon skulle höra stegen igen.

Senare på kvällen låg Jenny i sin säng på övervåningen. Hon kunde inte sova. P.g.a. både rädsla och kyla. Det var hiskeligt kallt, eftersom det inte fanns något element monterat än. Jenny kurade ihop sig till en boll under täcket.
Då plötsligt hörde hon det. Jenny öppnade ögonen. Hon måste visst ha somnat till ett litet tag, utan att hon märkt det. Rummet såg ut som helt som vanligt, men det var något som var konstigt. Det hördes svaga viskningar från väggen. Jenny låg helt stelfrusen, med täcket över hela kroppen. Det gick inte att höra vad viskningarna sa, men det ville hon inte heller, så hon höll för öronen allt vad hon kunde, så att hon bara kunde höra sitt eget hjärta som dunkade hårt. Hon visste att det inte var mamma och pappa som viskade, eftersom dem sov på undervåningen, och dessutom lät det helt sjukt och besatt. Det lät inte som dem.
När hon hållit för öronen ett litet tag, var det som om viskningarna trängde igenom händer och in till öronen. Om Jenny hade vågat hade hon börjat sjunga, för att slippa höra. Utan att hon ville det så började hon urskilja ett och annat ord. ”Ska dö”, ”berätta inte”, ”hämnd”, var vad hon kunde höra. Jenny var helt stel av skräck, men blev helt utmattad efter ett tag och somnade.
Hon hade en väldigt konstig dröm den natten.
Det var ett stort rum. Uppenbarligen på en övervåning eftersom man kunde se trappan om man tittade ut i hallen. Jenny såg med en gång att hon hade sett det där rummet förut, men hon kunde inte placera det. I rummet stod det en gungstol, där det satt en kvinna med ett barn i famnen. Hon såg ledsen, eller rent ut sagt bedrövad ut. Bredvid henne stod en man, som höll i en hink med något i. I rummet fanns också en massa tegelstenar uppradade. Mannen sa någonting till kvinnan som fick henne att börja gråta. Hon gav barnet till mannen.
Precis efter det vaknade Jenny. Hon var helt svettig. Täcket som hon visst sparkat av sig i sömnen låg på golvet. Medan hon plockade upp det tittade hon efter en klocka i rummet, men hittade ingen. Snabbt la hon sig till rätta i sängen igen. Jenny var livrädd, men föll till sist i en hård, drömlös sömn.

När hon vaknade nästa morgon hade hennes föräldrar redan gått till jobbet. Jenny visste inte riktigt vad hon skulle göra helt själv. Hon bestämde sig för att ut i köket för att bre sig en macka. När hon gick mot köket, i hallen, snubblade hon över något. Hon tittade ner på golvet, men där fanns ingenting. Konstigt, tänkte hon. Drömmen hon hade haft tänkte hon för tillfället inte på. Jenny gick vidare ut till köket. Det var när hon satt i köket som hon kom att tänka på drömmen igen. Enda sedan dagen innan hade det varit en konstig stämning i luften. Det var ju dagen innan de hade flyttat in, så Jenny förstod att det hade med huset att göra. Hon försökte tänka efter för att minnas den konstiga drömmen hon hade haft. Rummet den hade utspelat sig i kände hon igen. Det gick inte riktigt att placera först.
Men hon fick en kick när hon kom på det. Dagen innan hade Jenny studerat alla rum i huset. Ett av rummen, som var ganska litet, hade hon stått i och tittat ut. Och sett den där trappavsatsen! Det var ju samma trappavsats som i drömmen. Men det kunde ju omöjligt vara samma rum, eftersom rummet i drömmen var betydligt större. Men sedan kom Jenny att tänka på tegelstenarna. Det var ju tegelstenar uppradade i rummet. De skulle nog mura en vägg, trodde hon.
Jenny satt i köket och tuggade långsamt på sin macka. Hon blev räddare och räddare för varje sekund som gick. Varför hade hon ingen aning om. Men någonting kändes väldigt, väldigt fel.
Hon höll nästan på att krypa ur skinnet när hon hörde ett konstigt knastrande på taket. Tårarna hopade sig i ögonen. Det här var inte roligt längre. Inte ett dugg roligt. Knastrandet blev starkare och starkare. Tillslut skrek Jenny rakt ut av ren skräck. Snabbt rusade hon ut ur köket, och fick panik när ytterdörren var låst. Så snabbt hon kunde låste hon upp låset i dörren, och sprang ut. När hon stod ute på trappan lugnade hon ner sig. Men fick snabbt panik igen när någonting uppifrån kom fallande rakt mot henne. Hon hoppade snabbt åt sidan. Det var en… en tegelpanna! En tegelpanna från taket hade ramlat ner. Jenny var helt skakig i benen. Vad skulle det här betyda? Tegelpanna… tegelvägg…tegel…
Jenny hade totalt fastnat på ordet tegel. Det var någonting med det. Något speciellt. Det var som om någon försökte tala med henne, fast utan ord.
Hela dagen gick, och Jenny var i någon slags dvala. Hon kunde inte tänka klart. Allt hon kunde tänka på var tegelväggar och… murbruk! Hon kände en ondska i luften. Som om Satan skulle vara i samma rum som hon själv.

Föräldrarna kom hem senare på kvällen.
Jenny satt i soffan i vardagsrummet.
– Vi kanske skulle riva den där väggen, sa pappa när han kom in i vardagsrummet tillsammans med mamma. Den där tegelväggen, som är mellan de två små rummen på övervåningen.
Jenny blev helt yr. De två små rummen… de hade varit ett stort rum en gång i tiden. Väggen var av tegel… Den skulle de riva. Hon fick världens kick. Snabbt rusade hon upp på övervåningen. Jenny visste inte vart kicken kom ifrån, men det var uppenbart att det var någon annan än henne själv som styrde henne.

– Nämen, vad är det här?, Utropade pappa. Jenny kom in i rummet och såg vad pappa höll i. Ett spädbarnsskelett hade han hittat i tegelväggen. Hon hade vetat om det ganska länge. Han barnet han hittat var Satans barn enligt mannen. Mannen som var med i hennes dröm. Kvinnan var mamma, mannen var pappa till barnet. Pappan var psykiskt sjuk. Barnet skulle dö. Det murades in i väggen.

Inga fler konstigheter hände i detta hus igen. Aldrig mer. Jenny kunde leva med sina föräldrar kunde leva i huset i många år.


Skriven år 2005