En Svart-vit Saga Kap 2 - Självmordsförsök

Självmordsförsök

Jag vet inte hur många gånger jag försökt ta livet av mig. Men det är nog några stycken. Vissa gånger seriösare än andra.
Första veckan efter pappas död gick jag som i en dimma. Varken glad eller ledsen på dagarna, men nätterna grät jag mig igenom.
Den natten när jag och Maja varit på sjukhuset fick jag bevis på mina misstankar. Allt var bara på låtsas med Maja. Hon verkade trevlig när läkaren var med, precis som hon verkade trevlig mot mig när pappa var med. Men jag antar att hon måste ha varit likadan mot pappa. I alla fall orkade han inte längre. Jag är helt säker på att självmordet berodde på Maja. Det är någonting med henne som gör att all livslust sugs ut, på något underligt sätt. Men i alla fall, den där kvällen…
Maja körde mig hem. Det var helt otroligt. Att hon körde mig hem alltså, i stället för att hon skulle ha låtit mig ta en taxi för pengar jag inte hade.
När vi kom hem var Camilla också hemma. Hon var full. Det hade jag aldrig sett henne vara förut.
– Var fan har ni varit? Sluddrade hon.
– Ja, var fan tror du? Gormade Maja, och sniffade sedan lite i luften. Du är ju full!
Och så fortsatte det. Maja gjorde allt för att kränka mig när hon skrek åt Camilla. Hon skrek bland annat något om att ”hon såg hemsk ut” och ”vill du bli som henne eller?” När hon sa det sista pekade hon på mig. Jag gick upp på mitt rum, men han inte vara däruppe länge förrän någon ryckte upp dörren.
– Din fula fan! Hörde jag Majas röst fräsa. Sedan gick hon fram till mig och gav mig ett knytnävsslag i ansiktet, rakt på näsan. Det gjorde så ont att jag var tvungen att sätta mig ner, med händerna för näsan.
– Du har dödat min livskamrat! Vrålade Maja förtvivlat. Jag tror aldrig jag har hört henne skrika så. Det lät som äkta känslor, blandat med fullständig galenskap. Jag kunde inte svara på Majas påstående, för jag visste ju inte. Visste inte om det var mitt fel att pappa tagit livet av sig. Innerst inne förstod jag nog att det inte var mitt fel, utan Majas. Eller hela livets fel egentligen. Maja gav mig ännu ett slag i ansiktet, eller snarare på mina händer som var i ansiktet. Då kom skräcken på riktigt. Jag hade aldrig varit rädd för Maja, men då blev jag det. Hon var ju på väg att slå ihjäl mig! Snabbt rusade jag in på toan, fortfarande med händerna för ansiktet. Inte för att det gjorde så jätteont längre, mer som ett skydd för Majas knytnävar. Väl inne på toan började jag gråta, fast helt utan tårar. Ibland får jag den reaktionen, när jag är riktigt rädd. Toaletten är ganska liten, med bara en toalett och ett handfat, och mellan dessa två är det lagom för mig att sitta. Nåja, en normalstor människa skulle nog inte få plats där. Visst, jag är lång, men väldigt smal. När jag satt där hopkurad hörde jag Majas röst utifrån. Den lät mer och mer desperat.
– Förlåt, Sanny! Sa hon, och det lät som om hon när som helst skulle börja gråta. Vi är så dumma mot varandra ibland, jag vill förändra det, snälla öppna dörren nu.
Jag var helt förvirrad. Hur skulle hon ha det egentligen? Dum som jag var, öppnade jag dörren utan att tänka efter, i hoppet om att hon åtminstone skulle behandla mig som en människa.
Men tji fick jag. När jag precis öppnat dörren skallade hon mig så att jag ramlade omkull. När jag låg där gjorde jag som en igelkott skulle ha gjort. Som en boll låg jag på tröskeln mellan toaletten och mitt rum, när Maja sparkade mig. Sparken kom på benen, eftersom hon inte kunde komma åt magen. Misshandeln upphörde när telefonen ringde. Maja suckade (som om hon hade stått och lagat mat, eller något annat normalt, när telefonen ringde) och sprang ner och svarade. Jag reste mig upp och la mig på sängen, helt mörbultad. När jag hörde steg i trappan igen tog jag mig, så snabbt jag kunde, in på toaletten igen. Personen som hade ringt var tydligen någon granne som hört skrik från vårat hus, och som skulle bara kontrollera att allting var okej. Maja talade om det för mig när hon kom upp till mitt rum igen, och jag satt inne på toaletten. Hon sa aldrig vad hon hade svarat på grannens fråga, men jag gissar att hon sa med vänlig röst att hon bara hade ett litet bråk med sin dotter. Maja skrattade utanför dörren när hon hade talat om vem som ringt. Det lät ungefär som om det var en häxa som skrattat. Ett klick hördes djupt inom mig. Då förstod jag. Att det verkligen handlade om en häxa. En elak sådan. Maja var en häxa.
– Gå härifrån! Grät jag, den här gången med tårar.
– Tror du att du kommer undan så lätt? Hörde jag en totalt främmande röst säga.
Ett panikartat skrik hördes i natten. Det var Sanny Lindbergs skrik.
Efter att jag varit livrädd i några minuter, blev jag förbannad i stället och tänkte, att då fick det vara nog! Jag tillåter inte en häxa i mitt hus! Visserligen var jag övertygad om att jag var en häxa själv, några år tidigare, men det var inte samma sak. Maja var en elak häxa, som skulle förintas. Men när jag öppnade dörren, vad fick jag se? Ingenting. Det var ingen där. Eller var det? Jag såg min egen skugga på väggen. Du vet, när man ser sin skugga på väggen i ett mörkt rum, med bara lite ljus i, så ser den väldigt stor ut. Mitt rum är det rum jag känner mig tryggast i, i huset, så jag sprang till mig säng och drog mitt täcke över huvudet. Det var helt tyst i rummet. Dörren var stängd. Det ända ljudet som hördes var mina hjärtslag, och hur jag andades snabbt. Tankarna rusade i huvudet. Hur skulle jag få bort häxan? Eller häxorna. Camilla lär också vara en häxa, precis som sin mamma.
Jag glömde säga att det var en lördagskväll, så det var ingen skola dagen efter. Fast jag hade i och försig inte varit i skolan på ett par veckor. Inte för att jag hade varit sjuk, mer för att jag varit för deprimerad för att se någon anledning till att gå dit. Det gick inte bra i skolan ändå.
När jag låg där och hade lugnat ner mig lite, så hörde jag att någon pratade med mig. Men när jag hörde vem det var blev jag både rädd och förvånad. Det var pappa!
– Sanny! Hörde jag att han ropade. Sanny, förlåt mig, jag ångrar mig så, men jag är med dig hela tiden, jag lovar.
Trots att jag egentligen inte vågade, tittade jag upp från mitt gömställe under täcket. Jag trodde aldrig att jag skulle få se någonting, utan att jag bara skulle höra rösten, men synen jag såg var så otroligt skrämmande, men samtidigt så vacker. Pappa stod framför min säng, helt vit i ansiktet. Han syntes bra, därför att han lyste. Han lyste upp hela rummet, och hela mitt hjärta. Känslorna bara välde fram.
– Hur kunde du? Skrek jag.
- Jag…
Mer hann han inte säga, för då försvann han och rummet var lika öde som tidigare. Jag fattade ingenting. Vad var det jag just hade bevittnat? Det går inte att säga så mycket mer än att jag var ledsen. Otroligt ledsen, förvånad, och arg på pappa. Klockan var väl ungefär halv två, och det hade hänt så otroligt mycket den dagen, så det slutade med att jag somnade med kläder och allting på mig.
Dagen efter vaknade jag inte förrän vid tvåtiden. Och jag var fortfarande trött. I och försig har jag sovit mycket längre än så, men det kändes ändå som om jag hade sovit i hundra år. När jag vaknade den dagen trodde jag först att allting bara var en ond dröm, men relativt snabbt gick det upp för mig att ingenting var en dröm. Allting hade verkligen hänt, dagen innan. Pappa var verkligen borta. Han gick bort i ambulansen, av förgiftningen. De hann inte göra någonting. Det var försent.
Jag undrade hur länge pappa hade legat, innan jag sprang ner.
Hela den dagen låg jag i sängen. Den enda gången jag överhuvudtaget reste på mig var när jag gick upp på toaletten. Sedan gick jag tillbaka till sängen och la mig igen. Men jag somnade inte, även om jag kände mig tröttare än jag någonsin varit. Jag hade känt de där symptomen förut, ganska länge, kanske ända sedan jag bytte klädstil, men aldrig såhär allvarligt. Det enda jag ville var att dö.

Dagarna släpade sig fram och när det gått ungefär en vecka sedan pappas självmord tänkte jag att nej, nu var det min tur!
Precis som veckan innan greppade jag rakbladet, men av en annan anledning. Maja och Camilla var borta, på jobbet eller i skolan. Jag var hemma, och förlåten för det. Jag hade gått till skolan på torsdagen, men jag kunde känna vibrationerna i luften, och jag var övertygad om att det gick en massa rykten; ”stackars lilla problembarn, vars pappa tagit livet av sig”.
Nästan hela tiden jag var där satt jag inne på toaletten, gråtandes. Det enda jag önskade var att jag kunde hitta någonting att skada mig med, men det fanns ingenting. Tillslut gick jag ut från toaletten och gick hem. Det var ungefär vid lunchtid, så ingen märkte något, eftersom jag inte hade några nära vänner i min klass. Jag ville inte att någon skulle se mig i det där skicket. Tårarna rann oavbrutet, och jag måste ha sett ut som ett monster, helt gråsvart runt ögonen. Men det var det sista jag brydde mig om. I stället för att försöka öppna dörren, försökte jag sparka in den, av ren ilska och förtvivlan. Det lyckades inte, så jag var tvungen att öppna den i alla fall.
Slutligen stod jag där med rakbladet på fredagen och tryckte allt vad jag kunde för att skära av handleden. Visst blev det ett sår, men jag kände inte direkt att jag höll på att dö (det går inte så snabbt, jag vet). Då bestämde jag att jag skulle gå ner och lägga mig i ett varmt bad. Jag tog med mig rakbladet ner, och hällde upp badet. När jag låg där skar jag ett djupt sår rakt på handleden. Jag karvade och karvade. Men det hände ingenting. På något sätt måste jag ha gjort fel. Slutligen gav jag upp, och steg upp ur badet. Såren brydde jag mig inte om, även fast det droppade blod på golvet. Önskade att Maja skulle se det när hon kom hem, och förstå vilken skada hon gjort mot mig. Men när jag tittade på handleden och såg såren som var djupare än några sår jag sett på mig själv tidigare, greps jag av panik. Det är nog någon slags instinkt tror jag, att få panik när man ser blod. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag tog hushållstejp, och tejpade rätt och slätt igen såren, men tejpen ville inte sitta på, på grund av allt blod, så jag ringde 112.
– Hej, sa jag med tunn röst i telefonen. Kan du koppla mig till någon som vet?
– Vet vadå? Sa rösten i luren.
Jag började gråta.
- Jag har skurit upp handleden, grät jag.
- Vänta…
Jag blev slutligen kopplad till en person på vårdcentralen som sa att jag måste åka in till akuten, omedelbart!
Akutmottagningen ligger bara ett stenkast bort från vårat hus, så jag gick dit. I bara nattlinne, när det var september. Jag kunde inte känna någon kyla, bara den svidande smärtan. Blodet rann fortfarande från handleden, det ville inte sluta.
När sjuksköterskan hade tvättat och lagt om mina sår ångrade jag att jag hade gått dit. Om jag inte hade gått dit hade jag ju kanske fått min önskan uppfylld. Min önskan om att inte leva längre. Tänkte att jag ju kunde försöka igen när jag kom hem. Men jag hann inte, för Michaela ringde. Hon var ledsen. Michaela är en av mina bästa kompisar, hon bor på ett behandlingshem och har någon psykisk störning. Vilken vet jag inte.
– Sanny, är det du? Frågade hon ängsligt.
- Hej, det är klart det är jag, älskling.
– Kan du inte komma hit? Jag hörde om tragedin.
– Ja, visst.
Innan jag åkte iväg till Michaela fixade jag till mig lite, sminkade mig med min finaste sminkning; ”purple rain” kallar jag den. Inte så originellt kanske, men det betyder en del för mig. Sedan tog jag på mig min svarta rock med pälskrage, och en vacker brosch med strass. Det skulle absolut inte synas att jag försökt ta livet av mig samma dag!