Spegel Med Baktanke - 2005

Hon stod stilla och tittade in i spegeln. Personen som stod framför henne var helt främmande. Det kunde inte vara hon själv. Det var någonting med ögonen. De var tomma. Men ändå fulla. Av sorg. Men Johanna var inte ledsen. Inte alls faktiskt. Hon hade ju fått en flickvän! Det var inte alls så hemskt att vara lesbisk längre.
Johanna kom på någon gång i mellanstadiet att hon inte intresserade sig för killar. De andra tjejerna hängde efter klassens stackars killar hela tiden, de fick knappast gå på dass själva. Johanna förstod aldrig vitsen med att hänga efter dem. Vad skulle det vara bra för?
Sedan i alla fall, ett par år senare förstod hon att hon var lesbisk, och kom snabbt ut med det. Slutet av mellanstadiet och början av högstadiet var ett rent helvete. Alla skrek ”homoäckel”, eller ”jävla flata” åt henne. När hon utsattes för sådana trakasserier ångrade bittert att hon hade berättat. Men det var för sent. Att berätta för föräldrarna var totalt uteslutet. Det skulle ju kännas urdumt!
Men en dag sprack allting. Efter att hon hade blivit slagen av några killar i skolan, sprang hon hem och berättade allt för sina föräldrar. Johanna hade kommit in med sår i ansiktet och nyponkvistar i håret. Hon stod i hallen och grät ett tag. Hennes mamma märkte det, och undrade förskräckt vad som hade hänt. Då kom det fram, och hon fick byta skola.
Efter att hon bytt skola blev allt bättre.

Spegeln Johanna stod framför hade varit hennes mormors. Hon älskade sin mormor, väldigt mycket. Men en dag dog hon. Hon blev påkörd av en spårvagn. Det var längesedan nu, men Johanna saknade henne fortfarande väldigt mycket. Mormor hade sagt att det var en magisk spegel, som hon skulle ge till sina barn när hon blev gammal, inte sälja den. Johanna skulle aldrig sälja spegeln. Det var ju sant, den var magisk. Mormor han aldrig berätta så mycket om spegeln. Hon hade sagt att nästa gång, nästa gång skulle hon berätta. Men hon dog. Dagen innan Johanna skulle få veta så dog hon. Det återstod bara för Johanna att ta reda på själv vad spegeln hade att dölja.

Johanna satt i hallen. Hon hade packat en liten väska. Snart skulle hon ge sig av. Till landet, helt ensam. Mormor hade sagt att Johanna skulle försöka undersöka spegeln själv innan hon berättade lite mer om den. Johanna hade aldrig hunnit göra det. Men nu skulle hon åka till landet, och mormor hade sagt att Johanna kulle vara ensam när hon forskade. Därför skulle hon åka ensam.
Hennes flickvän; Therese pluggade i andra änden av staden i helgen, så nu kunde hon passa på att vara för sig själv ett tag.
Johanna släckte, gick ut och låste. Sedan tog hon bussen till sommarstugan som tillhörde släkten, men som hade stått tom ett bra tag, eftersom ingen hade tid att åka dit.
När bussen slutligen stannade på slutstationen var det ingen mer än Johanna och föraren kvar i den. Det ända som syntes utanför bussfönstret var skog och lite av vägen som ledde in bland träden. Johanna steg av bussen och började långsamt gå mot vägen som ledde in i skogen. Hon var inte riktigt säker på vägen, eftersom hon inte varit där på flera år, men det fanns ingen annanstans att gå, så hon fortsatte gå på stigen.

Johanna hade kommit ihåg rätt, som tur var. Huset stod en bit in i skogen, i slutet av stigen. Det syntes att det inte varit någon där på länge, gräset var enormt högt, och inne i huset låg det döda flugor överallt. Det såg inte speciellt trevligt ut, det var inte direkt den charmiga stuga Johanna mindes. Men det var bara att sopa upp alla döda insekter på golvet, och gräset fick hon klippa sedan också, fast det fick bli i morgon.
Efter att hon packat upp alla sina saker, tog hon en titt på spegeln. Hon låg på den nybäddade sängen och tittade in i den. Den var rund och hade mörkbruna kanter av trä. Den såg gammal och sliten ut, som om den används väldigt mycket, och länge. Men det var något speciellt med den. Johanna tittade djupare in i den. Hon såg sig själv förstås, men det var på något underligt sätt ändå inte hon. Plötsligt hajade hon till. Hon hade satt sig upp, och plötsligt tyckte hon sig se ett ansikte på väggen bakom sig. När hon tittade på väggen bakom sig fanns där dock ingenting. Inte i spegeln heller när hon tittade noggrannare. Hon vände på den och såg att det stod någonting skrivet på baksidan. Det gick inte att förstå vad som stod. Det verkade vara något konstigt språk, som Johanna inte kunde känna igen. Nedanför texten stod det en lång lista med namn. Johanna skummade genom namnen, tills hon fastnade på ett namn. Det sista. Det var hennes mormors. Det var tydligen alla som hade ägt spegeln som skrivit sina namn på baksida. Hon vände på spegeln igen och stirrade i den. Medan hon stirrade in i sina egna ögon, tyckte hon sig se ansiktet på väggen igen. Johanna blev rädd, och la spegeln ifrån sig. Hon la sig under täcket, och skakade.

Det var mörkt. Johanna hade tydligen somnat där under täcket. Sedan hade hon vaknat. Men vad var det hon hade vaknat utav? Det var tyst i huset. Otäckt tyst. Johanna lyssnade noga efter några som helst ljud. Hon blev helt stel. Det hördes ett svagt sprakade ljud från rummet utanför. Som om någon eldade i den öppna spisen. Men Johanna var säker på att hon inte hade tänt en eld innan hon lagt sig. Trots att hon var helt paralyserad smög hon upp ur sängen och ut ur rummet. Hon tittade in i den öppna spisen. Inte var det någon eld där inte. Det sprakande ljudet hade också upphört. Det var konstigt. Men plötsligt hörde hon det igen. Det sprakande ljudet. Men den här gången inifrån sovrummet. Hon smög in till sovrummet. Det första hon såg var ett lila ljussken. Sedan såg hon att det kom från… spegeln. Rädslan kunde inte hindra henne, hon fram till nattduksbordet där hon lagt den, och tog upp den. Det var svårt att se någonting i den, för det lila skenet, men Johanna försökte så gott hon kunde. Det lila skenet blev allt svagare, tills det sedan försvann helt. I stället såg Johanna en… en spårvagn. Hon fortsatte att stirra i den. Spårvagnen körde på en väg. Plötsligt hörde Johanna gnissel av bromsar, och sedan ett skrik, och därefter en krasch. Johanna blev bländad när ljusskenet återigen tog kraft från spegeln. Sedan kom en ny bild upp på glasytan. Det var en blodig kvinnohand. Förtvivlade skrik hördes. Det var omöjligt av att avgöra varifrån. Det var som om de kom från tomma intet. Johanna kände en otrolig smärta i handen som höll i spegeln. Det kändes som hela handen brann, samtidigt som tusen knivar stack genom den. Hon försökte släppa spegeln, men det gick inte! Den var som fastlimmad på handen. Johanna tog den andra handen och försökte bända loss handen, men då fastnade även den i spegeln! Hon skrek. Smärtan i händerna var så outhärdlig att hon tillslut svimmade.

Hon vaknade tillslut på sin säng. Spegeln låg på nattduksbordet där hon hade placerat den innan. Johanna tog snabbt upp den. Hon var som besatt. Smärtan fick bli hur grov den ville, men hon måste ha spegeln hos sig. Händerna sved fortfarande, och stora brännsår syntes på handflatorna. Johanna höll i spegeln, men den brändes inte längre. Hon stirrade i den igen. Hon såg bara sig själv. När hon stirrat ett tag i den såg hon att hennes pupiller blev större. Enormt mycket större. Hörntänderna blev långa och spetsiga. På väggen bakom henne dök det otäcka ansiktet upp igen. Johanna var inte rädd längre. Tänderna blev allt längre, och pupillerna allt större, tills de tillslut täckte hela ögonen. Tysta, kalla skratt hördes från ingenstans. Johanna var fortfarande inte rädd. Hon var besatt. Skratten kom allt närmre, och blev allt starkare. Plötsligt hördes en viskande röst. Den lät tyst, men överröstade ändå de höga skratten. Den viskade:
Jag må vara vacker, men jag är elak.
Tittar du i mig händer något så att du dör.
Jag, den odödlige får aldrig ett hack.
För detta är själva djävulens röst du hör.
Orden upprepades gång på gång, starkare hela tiden, även om de förblev viskningar. Johannas spegelbild började le. Det var ett ondskefullt leende. Ögonen var helt svarta. Men pupillerna räckte ändå inte till. Ögonen växte. Huden började ändra färg, och blev grå-grönaktig. Det demoniska skratten blev starkare, tills de tillslut blev öronbedövande.
Johanna kände sig plötsligt väldigt sömnig. Hon försökte hålla ögonen öppna, och stirra i spegeln, men det var omöjligt. Ögonlocken var tunga som bly, och stängde sig hur mycket Johanna än kämpade för att hålla dem öppna. Tillslut sov hon. Stenhårt.

- Kommer hon att bli bra?
- Ja, jag tror att hon kan åka hem idag.
- Vilken tur. Men titta, hon verkar ha kvicknat till lite!
Johanna hörde röster i mörkret. Mörkret berodde på att hon blundade. Hon öppnade ögonen. Hennes föräldrar och Therese, och en kvinna i vit rock, stod böjda över henne. Hon låg i en säng.
– Älskade vännen, sa hennes mamma. Du har haft jättehög feber. Jag och pappa kom till din lägenhet för att hämta den där cykelpumpen, som vi skulle låna, och så hittade vi dig alldeles utslagen på golvet.
Pappa tog fram spegeln.
- Och den här hade du bredvid dig, sa han.
– Ja, vad är det för en spegel?, undrade mamma.
Johanna kom sig inte för att svara.
– Vilket datum är det idag?, frågade hon.
- Det är den 27 mars, tror jag, svarade pappa.
– Men nyss… började Johanna. Var hade sommaren tagit vägen? Det var ju juni alldeles nyss.
Sedan kom hon på det. Hon tog spegeln ifrån pappa. Tittade djupt in i den. Spegelbilden log. Som om den visste någonting. Det gjorde den också. Sommaren hade inte varit ännu. Johanna hade ännu inte åkt till sommarstugan. Inget av det som hänt hade inträffat ännu. Det skulle inträffa om ungefär tre månader.
Johanna vände på spegeln. Längst ner på den under alla de andra namnen kunde hon läsa ett nytt namn: Johanna Lindström.
Hon tittade ovanför namnen, på den obegripliga texten, som hon på något mystiskt sätt ändå kunde läsa. På samma gång som hon läste den, hördes en röst från ingenstans viska:
Jag må vara vacker, men jag är elak.
Tittar du i mig händer något så att du dör.
Jag, den odödlige får aldrig ett hack.
För detta är själva djävulens röst du hör.