En Svart-vit Saga Kap 3 - Michaela & Asina

Michaela & Asina

När jag kom hem till Michaela sa hon att Asina också skulle komma. De hade pratat i telefon och undrade hur jag verkligen mådde.
– Hur tror ni jag mår? Undrade jag syrligt. Avsikten var inte att vara otrevlig, men jag blev lite irriterad då de undrade något så uppenbart. Finns det någon i hela världen som är glad när ens pappa tagit livet av sig?!
Michaela var fjorton år då och gick i specialklass. Men jag tror inte hon var där speciellt ofta. Om det är någon som skär sig mycket, så är det hon. Men det ser man aldrig. Hon har alltid så mycket klädet på sig. Plus solglasögon och mössa. Både inomhus och utomhus, sommar som vinter. Hon har haft psykoser sedan hon var elva eller tolv. Rösterna hon hör uppmanar henne att göra olika saker. Vad vågar hon inte säga till någon, men hon skyller på att hon ”inte vill vara för jobbig”. Personligen tycker jag inte att hon är jobbig. Det tyckte jag inte då heller, men hon kunde bli ganska intensiv ibland. Men hon var inte jobbigare än vad jag var i alla fall, dessutom tog hon Risperdal, en antipsykotisk medicin, så hon borde inte ha haft psykoser längre då, men det fick hon ändå. Det är inget hon märkte av själv, men det lägger man märke till utifrån. Ibland pratade hon om ”den lilla flickan” som satt bredvid henne. När hon pratade om ”den lilla flickan” blev jag riktigt rädd förr eftersom jag faktiskt alltid har trott starkt på spöken. Men nu förtiden förstår jag att det bara är hallucinationer. Och hon pratar inte lika mycket om henne längre.
Michaela började prata om min pappa, om hur hemskt det var och om hur synd det var om mig. Hon hade tydligen hört att min pappa var död från någon på skolan. Det kändes inte ett dugg bättre, snarare tvärt om. Någon hade tydligen gått och spridit rykten, men jag förstår inte hur någon över huvudtaget hade kunnat få reda på alltihop. Men det brydde jag mig inte riktigt om heller. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Allt var så hopplöst.
Michaelas rum ligger på tredje våningen, och det finns ett stort fönster där. Synd bara att det var galler för det, annars hade jag hoppat just där, just då. När jag började gråta såg Michaela helt paff ut.
- Men lilla älsklingen, förlåt!
Jag sa att det inte var hennes fel. Det var det ju inte heller, men det var ju hon som gjorde att jag började gråta just då. Vi kramades. Det kändes skönt, hennes värme blev min värme.
Jag hade en vit klänning på mig, och tänkte inte på att det kunde blöda från såren, genom bandaget! Men det var just det som det hade gjort nu. Michaela fick syn på det blodiga bandaget på armen. Hon kramade mig ännu hårdare, och jag grät ännu mer. Jag tror att hon förstod. Själv har hon ju varit där, flera gånger. Det var ju därför hon åkte in på behandlingshem. Därför att hon hade försökt ta livet av sig upprepade gånger. Så nu är hon övervakad nästan hela tiden, men inte just då, eftersom jag var där. De tror väl att jag är något slags ”skydd” för Michaela, men jag antar att det snarare är tvärtom. Jag har inte pratat om det med henne så där jättemycket, men jag vet att hon försökte ta livet av sig första gången när hon var tio år. Vissa verkar ha det där i sig. Att inte passa in att leva på jorden. Som jag, Michaela och Asina, som kom några minuter senare. Den känslan har jag levt med så länge, så jag kan nästan säga att jag är van vid den.
När Asina kom grät jag fortfarande. Hon tog av sig sin jacka, la den på Michaelas säng, och gick och satte sig hos oss, på golvet. Även hon såg det blodiga bandaget på armen.
– Du får inte göra så, Sanny! Nästan skrek hon, innan hon överhuvudtaget hade sagt ”hej”. Aldrig mer, lova det!
– Jag är ledsen, Asina, snyftade jag. Jag är ledsen…
Asina satte sig närmare mig, och kramade om mig hon också. Hon släppte mig efter en lång stund.
– Jag vill bara inte att du ska försvinna, som alla andra gör. Du måste vara stark.
– Det orkar man inte alltid vara, sa jag. Men det är väl ingen som har försvunnit för dig?
– Kanske inte begått självmord, men lämnat mig eller svikit mig.
Asina höll nästan på att börja gråta hon också då.
På den tiden, när Asina var femton, så bodde hon hemma hos sina föräldrar, som var gravt alkoholiserade. Det enda de gjorde var att bråka med varandra, och brydde sig mer om spriten än om Asina. Jag avundas henne. Hon sökte faktiskt hjälp på egen hand när hon var fjorton. Eller ja, inte direkt på egen hand, hennes skolsköterska hade sett henne i matsalen. Med sitt knallröda hår, sjukligt bleka hy och armar fulla med skärsår. Skolsköterskan förstod att något var fel, och kontaktade Asinas föräldrar, men de verkade inte bry sig speciellt mycket, så hon fick gå till BUP-mottagningen helt ensam varenda gång. Hon har faktiskt skurit sig mycket mer i sina dar än vad både jag och Michaela har. Även fast vi faktiskt är självdestruktiva alla tre. Skolsköterskor reagerar ibland på minsta lilla, som att Asina hade alternativ stil, när ingen annan hade det. Men skärsåren var det värsta hon någonsin hade sett. Psykiatern trodde att hennes kroniska tomhetskänsla, hennes självskadebeteende och rädsla för att lämnad berodde på att hon hade Borderline-personlighet.
Våran lilla trio har bara varandra. Tre tragiska tonåringar, med olika slags problematik. Vi kan prata om det mesta med varandra. Eller allting egentligen. Det existerar inte en människa i hela denna sorgliga värld som förstår oss. Ingen förstår mig, förutom Asina och Michaela. Tillsammans har vi fantiserat om hur det skulle vara att vara en älva på ängen. Med vit klänning och små vingar. Vi hade inget i den där så kallade verkligheten att göra, så det var lika bra att fly ifrån den. Och vi hatar oss själva alla tre. Sanny, Michaela och Asina, de tre T: na. De Tre Tragiska Tonåringarna.
Asina sa att hon skulle på fest samma kväll och undrade om jag ville följa med, som en tröst liksom. Men jag skulle ju givetvis fått följa med annars också. Egentligen visste jag inte om jag orkade vara glad och social, men full ville jag bli. Så full att jag slapp tänka, och så att min smärta lindrades. Det hade jag kört med förut, att supa för att slippa mina starka känslor. Många gånger har jag känt att det är bara när jag är full som jag kan känna glädje. Till och med i skolan har jag varit påverkad av alkohol. Det är ingenting jag är stolt över, men det är den otrevliga sanningen.

Det kändes inte alls kul att gå på fest. Men jag förstod att jag var tvungen att gå i alla fall på den där festen. Det gick ju inte för sig att bara svika Asina. Hon hade aldrig någonsin svikit mig, men rädslan för att hon skulle göra det fanns ständigt där. Men vad som än skulle hända, skulle jag aldrig svika Asina. Jag älskade henne av hela mitt hjärta då, och det gör jag fortfarande. Det fanns ingen jag älskade som Asina och Michaela. Det har jag redan sagt, men det säger jag igen. Och jag älskar dem lika mycket fortfarande. Men jag var så rädd att de inte skulle älska mig tillbaka, lika mycket som jag älskade dem.
Vid parken, en bit bort från mitt hus stod Asina och väntade på mig. När jag såg henne, förstod jag att hon var den vackraste i världen. Hon lyste verkligen, som en liten älva. Jag är helt säker på att älvor finns på riktigt. När jag var liten såg jag dem dansa på ängen. Alla försöker intala mig att det bara var dimma, men jag vet att det var älvor. Varför skulle det inte kunna vara det? Jag sprang bort till den vackra älvan vid parken.
Michaela följer aldrig med när vi går på fest, hon får inte för behandlingshemmet, och om hon ändå går åker hon in på lås, som hon säger. Det har hon gjort flera gånger, alltså blivit inlåst och fått sitta där, i sitt lilla rum vecka ut och vecka in. Därför gjorde hon bara som hon blev tillsagd. Därmed, inget som helst festande.
Det var inte direkt någon som höll koll på mig hemma. Bara Maja, när hon orkade. Och just då orkade hon ingenting. Men jag litade inte på henne. Jag litade inte på att hon verkligen älskade pappa. Men med tanke på den akuta depressionen som hon fick, så verkade det ju onekligen så.
När jag hade sprungit fram till den vackra älvan vid parken omfamnade hon mig hårt, även fast det inte var mer än några timmar sedan vi hade träffats sist.
Festen skulle vara hos någon som hon kände, men som inte jag kände så bra. Det låg inte så långt där ifrån. Från ett stort hus hördes det hög musik. Tillsammans gick vi mot huset, och fram till ytterdörren. När vi ringt på dörrklockan öppnade hon som hade festen direkt.
– Hej! Välkomna! Sa hon.
Vi steg på. Röken låg tät i hallen och vardagsrummet.
– Ni ska få någonting att dricka, fortsatte värdinnan, Gina, som jag träffat ett par gånger förut.
Jag och Asina gick in till vardagsrummet och slog oss ner i den redan fulla soffan.
– Tja, dig känner jag igen! Sa en kille, som jag tyckte satt alldeles för nära mig.
– Jaha? Sa jag tyst. Jag vet inte vem du är.
Det märktes att killen som satt bredvid mig var ganska packad vid det här laget.
Han fortsatte att tjata om att han kände igen mig, och chansade väl på olika namn, som om han skulle veta vad jag hette.
Efter fem minuter kom Gina med en liten flaska vodka, som jag och Asina skulle dela på.
Sprit drar till sig slagsmål, har jag förstått. I alla fall när det gäller mig, och även många andra. Jag kan klara en halv flaska, sedan är jag stupfull. Det är bara löjligt att tävla och dricka mer än vad man klarar av. Men när jag dricker så dricker jag mest för att kunna känna lugnet som jag aldrig känner annars.
När halva flaskan var slut, så räckte jag över den till Asina. Jag satt mitt emellan Asina och den där jobbiga killen.
När jag trodde att killen hade gett upp med sina så kallade ”raggningsrepliker”, så började han igen! Mitt tålamod är inte så stort, men jag brukar ändå ge folk en chans. Men när jag bett honom att sticka två gånger orkade jag inte längre.
– Rör mig inte, jävla idiot! Skrek jag. Killen såg chockad ut.
– Ojojoj! Sa han sen. Vad söt du är.
Killar av den sorten går mig verkligen på nerverna. Så jag tog hans ölburk och hällde ut resten av innehållet i huvudet på honom. Först stirrade han på mig och gapade. Sedan var det som om någon släppte en bomb, för killen for upp och skrek en massa skällsord åt mig. Automatiskt höll jag händerna för ansiktet i en skyddande gest. Jag hade varit med om det förut hemma, så jag kände att jag visste vad som skulle hända. Och det hände också. Killen började slå mig i ansiktet, eller snarare på händerna som jag hade i vägen.
Asina satt och pratade med någon i soffan, men när hon såg att den där vidriga killen höll på att slå mig reste hon sig snabbt upp, sprang fram och knuffade till killen, som ramlade omkull rakt på en korgfåtölj. Folk runt omkring började uppmärksamma bråket när Asina stod och skrek att ”du ska fan inte röra min kompis”! Jag, som var rätt full redan vid det här laget kände att jag blev ännu mer förbannad, så jag ställde mig upp på vingliga ben, gick fram till Den Vidriga och började sparka honom i magen. Han vek sig dubbel av smärta. Inte så konstigt eftersom jag hade kängor med stålhettor. Men jag kan inte ha sparkat så hårt, för då hade det väl varit allvarligare. I alla fall så började folk hänga på i slagsmålet. Förvånansvärt många på min och Asinas sida, som faktiskt stod och misshandlade denne kille. Det ordet; misshandel har jag aldrig tänkt på förut, men nu har jag förstått att vi faktiskt misshandlade honom. Men vi hade tur. Det blev ingen anmälan på vare sig mig eller Asina. Killen var väl för full för att komma ihåg det dagen efter, och ingen annan brydde sig väl.
När det var en tjej, som kom efter ett tag och som tydligen var den där killens flickvän, gav sig på mig blev jag jätterädd.
– Rör mig inte! Skrek jag allt vad jag kunde.
– Din jävla fitta! Var den enda hon svarade.
Hon örfilade mig i ansiktet. Inte hårt, men jag var rädd ändå. Jag tog tag i första bästa sak och kastade den på henne. Det råkade bli min och Asinas vodkaflaska. Hon stod ett tag, sedan föll hon ihop.
– Jag vill gå hem! Skrek jag till Asina.
– Kom, sa hon och ledde ut mig i hallen. Hon var mycket stadigare på benen än mig eftersom hon inte hade hunnit dricka så mycket av vodkan.
Mina händer darrade som bara den när jag satte på mig mina svarta lackskor. Och jag mådde illa. Det var tydligt att jag hade druckit för mycket och för snabbt. Jag ansträngde mig hårt för att inte kräkas, och lyckades klara mig.
När Asina hade tagit på sig sina skor och jacka tog hon mig i handen och vi gick ut.
Hon släppte inte min hand. Det ville jag inte heller, det kändes tryggt.
Vi gick långsamt. Det verkade inte vara någon som märkte att vi gick från festen, alla var för fulla. Och så var det ganska många där också som såg ut som oss, så vi smälte väl in i mängden för en gångs skull. Det fanns ingenting som jag ville så lite den kvällen som att gå hem. Av allting som fanns var det bara trygghet jag behövde. Men Asina vågade inte ta hem mig (hennes föräldrar var ju som sagt alkoholister, så de blev väl olyckliga när de såg att hennes kompis skulle vara likadan, trodde Asina).
Så jag fick gå hem. Själv. Full. Asina följde mig inte ens på vägen, hon fortsatte bara hemåt. En obehaglig känsla fanns där hela tiden om att Asina var sur på mig, för att jag hade förstört festen. Vilka skuldkänslor jag fick efter den tanken.

Efter händelsen med festen orkade jag knappt träffa folk. Speciellt inte Asina. Jag blev nästan rädd för henne, när hon pratade med mig. Hon lät så kall på något underligt sätt. Michaela vågade jag inte prata med om det. Då kunde ju hon tala om för Asina om vad jag sagt. Det var inte bara Asina jag trodde var emot mig. Jag hade då börjat gå till skolan igen efter pappas död, och det kändes som om hela klassen, plus alla lärare var emot mig. Den känslan fick mig att få panik, men det värsta av allt var att jag trodde jag förlorat Asina.