Nathy funderar - Vad får man egentligen tro på?

I dag upplevde jag en sak som jag aldrig kommer att glömma. Det är nämligen så att min käre farfar gick bort förra sommaren. Vi var och tände ljus på hans grav nu i början av november. Efter att vi tänt ljusen och åkt därifrån bad jag farfar om ett tecken som visade att han fortfarande fanns. Det hände ingenting påtagligt direkt.. tills nu!
Jag satt på balkongen i eftermiddags och såg upp mot himlen. Då såg jag någonting helt otroligt, jag såg ett stjärnfall som var helt orange och det såg liksom ut som små glitterstjärnor efter varandra. Jag skulle nästan kunna säga att det lyste upp hela himlen. Utan att jag förstod var de kom i från, så kom alla känslorna på en sekund. Jag tänkte att "om det är farfar, bekräfta igen". Ett ögonblick senare såg jag ett till stjärnfall! Känslorna sprängde och tårarna började rinna. Inte av sorg. Utan av lättnad och glädje. Jag har aldrig gråtit av glädje förut i hela mitt liv. Så nu vet jag att han fortfarande finns kvar. <3

Nu till mina funderingar:
Jag fick kommentaren "Du är väl inte psykotisk...?" när jag berättade om händelsen. Det fick mig att verkligen börja tänka. Just nu läser jag religion i skolan. Religioner är oftast respekterade i största allmänhet. Vi firar jul, påsk, osv. Kort sagt; religion är accepterat. Det är däremot skillnad om man tror på spöken, änglar, demoner, etc. Tror man på sådant så är man galen!
En sak som också hör dit är att om man faktiskt har varit psykotisk på riktigt, får man inte tro på övernaturliga ting då? Om en frisk människa får tro på Gud, får inte en människa som varit sjuk tro på spöken då? Eller samma sak fast tvärtom. Varför är det så tabubelagt? "Sjuka" människor är inte alltid sjuka. Alla "sjuka" människor tror dessutom inte på övernaturliga saker. Människor är olika, så är det bara. Vissa tror ju inte på någonting alls. Jag skulle inte må bra om jag inte trodde på spöken, reinkarnation eller himlen. Det har inget med någon "störning" att göra.