Hissa & dissa

Jag tycker att det är på tiden att jag gör lite hissning och dissning här på bloggen!

Nathy hissar:

Personalen på Glitter. Nu pratar jag om de flesta Glitterbutiker (det är omöjligt att säga alla, det finns ju alltid undantag. Även fast de är ute efter att sälja så mycket som möjligt, ja, som säljare brukar, så blir jag alltid väldigt trevligt bemött!

Överraskningar. Visst är det väl härligt när en gammal vän hör av sig till dig, helt utan någon direkt anledning, utan mest för att den personen kom att tänka på dig?
Inte för att detta händer mig speciellt ofta, men det har hänt att jag gjort så på någon annan.
Andra överraskningar är givetvis också välkomna, så länge de inte är av den obehagliga varianten.

Spotify. Ett både lagligt och gratis musikprogram. Behöver jag ens säga mer?

Nathy dissar:

Spel som inte fungerar på äldre datorer. Hur många har egentligen råd med en ny dator? Inte jag i alla fall. Mitt "The Sims 3" fungerar, men går väldigt långsamt på min dator. Dåligt tycker jag, att man måste ha det senaste high-tech-prylarna för att kunna spela ett datorspel.

Folk som jävlas. Det där "disset" är inte folkligt korrekt, jag vet. Men jag kan inte låta bli att hata människor som är ute efter att göra mig förbannad. Vissa människor är lättprovoserade och andra inte. Visst, tycker du att jag är "barnlig" p.g.a den här punkten på listan så är det ditt problem :)

De nutida klädstorlekarna. De nutida storlekarna är ett skämt enligt mig. Jag är inte tjock, men ändå måste jag ha storlek 44 (som för övrigt tillhör +size storlekarna). Förr kunde jag ha storlek 36-38 och min kroppsstorlek skiljer sig inte speciellt mycket från den tiden. Varför göra kläder mindre och mindre när man vill så slut på skrangel-idealet? (Tja, det hoppas jag väl på att man vill i alla fall).

Nathy funderar - Vad får man egentligen tro på?

I dag upplevde jag en sak som jag aldrig kommer att glömma. Det är nämligen så att min käre farfar gick bort förra sommaren. Vi var och tände ljus på hans grav nu i början av november. Efter att vi tänt ljusen och åkt därifrån bad jag farfar om ett tecken som visade att han fortfarande fanns. Det hände ingenting påtagligt direkt.. tills nu!
Jag satt på balkongen i eftermiddags och såg upp mot himlen. Då såg jag någonting helt otroligt, jag såg ett stjärnfall som var helt orange och det såg liksom ut som små glitterstjärnor efter varandra. Jag skulle nästan kunna säga att det lyste upp hela himlen. Utan att jag förstod var de kom i från, så kom alla känslorna på en sekund. Jag tänkte att "om det är farfar, bekräfta igen". Ett ögonblick senare såg jag ett till stjärnfall! Känslorna sprängde och tårarna började rinna. Inte av sorg. Utan av lättnad och glädje. Jag har aldrig gråtit av glädje förut i hela mitt liv. Så nu vet jag att han fortfarande finns kvar. <3

Nu till mina funderingar:
Jag fick kommentaren "Du är väl inte psykotisk...?" när jag berättade om händelsen. Det fick mig att verkligen börja tänka. Just nu läser jag religion i skolan. Religioner är oftast respekterade i största allmänhet. Vi firar jul, påsk, osv. Kort sagt; religion är accepterat. Det är däremot skillnad om man tror på spöken, änglar, demoner, etc. Tror man på sådant så är man galen!
En sak som också hör dit är att om man faktiskt har varit psykotisk på riktigt, får man inte tro på övernaturliga ting då? Om en frisk människa får tro på Gud, får inte en människa som varit sjuk tro på spöken då? Eller samma sak fast tvärtom. Varför är det så tabubelagt? "Sjuka" människor är inte alltid sjuka. Alla "sjuka" människor tror dessutom inte på övernaturliga saker. Människor är olika, så är det bara. Vissa tror ju inte på någonting alls. Jag skulle inte må bra om jag inte trodde på spöken, reinkarnation eller himlen. Det har inget med någon "störning" att göra.

Hata fusk!

Jag har nyligen blivit utsatt för fusk. Usch & fy! Pärlshopen hade en tävling om ett presentkort på 500 kr (första platsen) och ett på 250 kr (andra platsen). Givetvis deltog jag med flera bidrag. Det dumma med den siten är att man kan rösta på sina egna kreationer. Visst, det har jag gjort, precis som alla andra.. Nu ska jag komma till saken. Tävlingen avslutades den 15:e november, men det gick att rösta fram till den 20:e. Vet du vad "nån" gjorde?! Någon röstade självklart FEMMOR på sina kreationer och ETTOR på i alla smycken som gick bra för mig i tävligen! I början, innan denna person hoppade in i tävlingen, så ledde jag. Okej för att jag egentligen inte är någon tävlingsmänniska, men det där är faktiskt dålig stil tycker jag. Dessutom hade det faktiskt suttit väldigt fint med ett presentkort för en fattig student som mig ^^,

Tummen ner för fuskare!

(I tävlingar, mer okej om man spelar memory, haha).

Tre kreationer från Metallic-kollektionen

Tripple Chaos

Detta är ett hett men smått kaotiskt armband med tredubbel ärtkedja och Swarovskipärlor.

Breakin' the Rules With Glitter

Tredubbel tjock ärtkedja med strasslås. Skönt rasslande på armen ^^


Rain Drops With Personality

Metalliskt regn.

Nathys vegetariska favoriter!

I natt satt jag upp och kunde inte sova. Så jag passade på att skriva en favoritmat-lista! Jag valde att skriva om vegetariska rätter, de brukar vara väldigt goda ofta. Dessutom slipper man tänka på att det är ett dött djur. Visst, jag är inte extrem-vegetarian, men det är spännande med lite annorlunda mat ^^

1. Falafel m. tomat/vitlökssås, rocculasallad & ris
2. Veggieburgare m. fullkornsbröd
3. Korn-tacos .m guacamole, roccula, ost & hårt/mjukt bröd
4. Grönsaksbiffar (majs, morot, vitlök, sallad, kryddor, m.m)
5. Linssoppa m. passerade tomater, vitlök & kryddor
6. Soyakorv m. fullkornsbröd
7. Sesam-nuggets m. fullkornspasta & majs
8. Linsbiffar m. roccula & potatismos
9. Kornbiffar m. klyftpotatis & roccula
10. Kikärtsbiffar m. äggnudlar & majs

Min framtida skolgång - Jag ska aldrig mer lura mig själv

Nu sitter jag och planerar min framtida skolgång lite. Jag fattar inte. Det är så sjukt mycket man måste läsa i skolan. 2250 poäng eller hur mycket det nu var. Hittills har jag läst 500 poäng och jag skulle ha gått ut gymnasiet i våras. Det får en helt seriöst att känna sig riktigt värdelös. Haha, jag måste vara motdelen till Blondinbella. Inte för att jag läst extremt mycket i hennes blogg, men jag lyckades snappa upp diverse snack om MVG:n.
Men men. Jag har i alla fall gjort en skol-lista:

Lästa ämnen:

Svenska A - 100 p
Matematik A - 100 p
Engenska A - 100 p
Samhällskunskap A - 100 p
Datorkunskap A - 50 p
Musik A - 50 p

Påbörjade/Inom kort planerade ämnen:

Religion A - 50 p
Naturkunskap A - 50 p
Svenska B - 100 p

Ämnen jag valt själv att läsa så fort det går:

Företagsekonomi A - 50 p
Matematik B - 50 p
Affärsjuridik - 50 p
Småföretagande A - 50 p
Småföretagande B - 100 p
Psykologi A - 50 p
Matematik C - 100 p
Kultur & idéhistoria 100 p
Bild 150 p
Kultur & konstanalys 50 p
Affärskommunikation engelska 50 p
Litterär gestaltning 100 p

Hittills har jag planerat ihop att få 1600 poäng. Jag vet ju att det är för lite, men jag lär nog hitta på något. Inte för att jag ens vet om det "går" att läsa den här kombinationen av ämnen... Enligt dagens byrokratiska samhälle så får man ju knappt göra någonting numera.
Men kom ihåg - jag är ingen pluggis, jag klarar inte av skolan. Det har jag inpräntat någonstans långt inne i skallen. Jag har blivit hjärntvättad av lärare som inte förstår sig på människor överhuvudtaget.

Jag ska i alla fall lätt bilda ett team, som är till för folk som vägrar ta mer skit! ;)

Jag tycker att det borde vara en självklarhet att läsa t. ex. psykologi när man läser till lärare/förskolelärare. De behöver mer kunskap om människor. Okej, det finns faktiskt många lärare som är jättebra och förstår att människor fungerar olika, men tyvärr lider det här samhället brist på sådana lärare.

Jag tänker aldrig mer låta mig luras! Jag tänker inte låta mig luras av mig själv, men allra minst av någon människa som inte ens känner mig och som bara dömer ut mig för att jag kanske inte har en chans att leva upp till exakt alla förväntningar som de har på mig och alla andra.

Ickerökare - Ett starkt folkslag

Allting blir så vackert. Effekten är enorm av ett otroligt välkommet bloss. Det som tidigare var skamligt och fult, blir nu så framträdande och vackert. Det spelar ingen roll vad jag gör, tåren rinner på kinden ändå, känslorna står över min egen makt.

Det är så svårt att förstå att en sådan liten sak kan bli så känslomässigt extrem.

Jag beundrar alla som tackat nej till detta medel, ni är verkligen starka.

Made by Jade - It's in my fingers

Hej! Nyss startade jag en sida på facebook; Made by Jade! Har du sett mina smycken & gillar dem, så bli ett fan! :D

Om du inte sett dem, checka länken:

http://www.ungdesign.se/madebyjade

Där kan du även köpa många utav dem! Där finns alla stilar, material & prisklasser!

Spegel Med Baktanke - 2005

Hon stod stilla och tittade in i spegeln. Personen som stod framför henne var helt främmande. Det kunde inte vara hon själv. Det var någonting med ögonen. De var tomma. Men ändå fulla. Av sorg. Men Johanna var inte ledsen. Inte alls faktiskt. Hon hade ju fått en flickvän! Det var inte alls så hemskt att vara lesbisk längre.
Johanna kom på någon gång i mellanstadiet att hon inte intresserade sig för killar. De andra tjejerna hängde efter klassens stackars killar hela tiden, de fick knappast gå på dass själva. Johanna förstod aldrig vitsen med att hänga efter dem. Vad skulle det vara bra för?
Sedan i alla fall, ett par år senare förstod hon att hon var lesbisk, och kom snabbt ut med det. Slutet av mellanstadiet och början av högstadiet var ett rent helvete. Alla skrek ”homoäckel”, eller ”jävla flata” åt henne. När hon utsattes för sådana trakasserier ångrade bittert att hon hade berättat. Men det var för sent. Att berätta för föräldrarna var totalt uteslutet. Det skulle ju kännas urdumt!
Men en dag sprack allting. Efter att hon hade blivit slagen av några killar i skolan, sprang hon hem och berättade allt för sina föräldrar. Johanna hade kommit in med sår i ansiktet och nyponkvistar i håret. Hon stod i hallen och grät ett tag. Hennes mamma märkte det, och undrade förskräckt vad som hade hänt. Då kom det fram, och hon fick byta skola.
Efter att hon bytt skola blev allt bättre.

Spegeln Johanna stod framför hade varit hennes mormors. Hon älskade sin mormor, väldigt mycket. Men en dag dog hon. Hon blev påkörd av en spårvagn. Det var längesedan nu, men Johanna saknade henne fortfarande väldigt mycket. Mormor hade sagt att det var en magisk spegel, som hon skulle ge till sina barn när hon blev gammal, inte sälja den. Johanna skulle aldrig sälja spegeln. Det var ju sant, den var magisk. Mormor han aldrig berätta så mycket om spegeln. Hon hade sagt att nästa gång, nästa gång skulle hon berätta. Men hon dog. Dagen innan Johanna skulle få veta så dog hon. Det återstod bara för Johanna att ta reda på själv vad spegeln hade att dölja.

Johanna satt i hallen. Hon hade packat en liten väska. Snart skulle hon ge sig av. Till landet, helt ensam. Mormor hade sagt att Johanna skulle försöka undersöka spegeln själv innan hon berättade lite mer om den. Johanna hade aldrig hunnit göra det. Men nu skulle hon åka till landet, och mormor hade sagt att Johanna kulle vara ensam när hon forskade. Därför skulle hon åka ensam.
Hennes flickvän; Therese pluggade i andra änden av staden i helgen, så nu kunde hon passa på att vara för sig själv ett tag.
Johanna släckte, gick ut och låste. Sedan tog hon bussen till sommarstugan som tillhörde släkten, men som hade stått tom ett bra tag, eftersom ingen hade tid att åka dit.
När bussen slutligen stannade på slutstationen var det ingen mer än Johanna och föraren kvar i den. Det ända som syntes utanför bussfönstret var skog och lite av vägen som ledde in bland träden. Johanna steg av bussen och började långsamt gå mot vägen som ledde in i skogen. Hon var inte riktigt säker på vägen, eftersom hon inte varit där på flera år, men det fanns ingen annanstans att gå, så hon fortsatte gå på stigen.

Johanna hade kommit ihåg rätt, som tur var. Huset stod en bit in i skogen, i slutet av stigen. Det syntes att det inte varit någon där på länge, gräset var enormt högt, och inne i huset låg det döda flugor överallt. Det såg inte speciellt trevligt ut, det var inte direkt den charmiga stuga Johanna mindes. Men det var bara att sopa upp alla döda insekter på golvet, och gräset fick hon klippa sedan också, fast det fick bli i morgon.
Efter att hon packat upp alla sina saker, tog hon en titt på spegeln. Hon låg på den nybäddade sängen och tittade in i den. Den var rund och hade mörkbruna kanter av trä. Den såg gammal och sliten ut, som om den används väldigt mycket, och länge. Men det var något speciellt med den. Johanna tittade djupare in i den. Hon såg sig själv förstås, men det var på något underligt sätt ändå inte hon. Plötsligt hajade hon till. Hon hade satt sig upp, och plötsligt tyckte hon sig se ett ansikte på väggen bakom sig. När hon tittade på väggen bakom sig fanns där dock ingenting. Inte i spegeln heller när hon tittade noggrannare. Hon vände på den och såg att det stod någonting skrivet på baksidan. Det gick inte att förstå vad som stod. Det verkade vara något konstigt språk, som Johanna inte kunde känna igen. Nedanför texten stod det en lång lista med namn. Johanna skummade genom namnen, tills hon fastnade på ett namn. Det sista. Det var hennes mormors. Det var tydligen alla som hade ägt spegeln som skrivit sina namn på baksida. Hon vände på spegeln igen och stirrade i den. Medan hon stirrade in i sina egna ögon, tyckte hon sig se ansiktet på väggen igen. Johanna blev rädd, och la spegeln ifrån sig. Hon la sig under täcket, och skakade.

Det var mörkt. Johanna hade tydligen somnat där under täcket. Sedan hade hon vaknat. Men vad var det hon hade vaknat utav? Det var tyst i huset. Otäckt tyst. Johanna lyssnade noga efter några som helst ljud. Hon blev helt stel. Det hördes ett svagt sprakade ljud från rummet utanför. Som om någon eldade i den öppna spisen. Men Johanna var säker på att hon inte hade tänt en eld innan hon lagt sig. Trots att hon var helt paralyserad smög hon upp ur sängen och ut ur rummet. Hon tittade in i den öppna spisen. Inte var det någon eld där inte. Det sprakande ljudet hade också upphört. Det var konstigt. Men plötsligt hörde hon det igen. Det sprakande ljudet. Men den här gången inifrån sovrummet. Hon smög in till sovrummet. Det första hon såg var ett lila ljussken. Sedan såg hon att det kom från… spegeln. Rädslan kunde inte hindra henne, hon fram till nattduksbordet där hon lagt den, och tog upp den. Det var svårt att se någonting i den, för det lila skenet, men Johanna försökte så gott hon kunde. Det lila skenet blev allt svagare, tills det sedan försvann helt. I stället såg Johanna en… en spårvagn. Hon fortsatte att stirra i den. Spårvagnen körde på en väg. Plötsligt hörde Johanna gnissel av bromsar, och sedan ett skrik, och därefter en krasch. Johanna blev bländad när ljusskenet återigen tog kraft från spegeln. Sedan kom en ny bild upp på glasytan. Det var en blodig kvinnohand. Förtvivlade skrik hördes. Det var omöjligt av att avgöra varifrån. Det var som om de kom från tomma intet. Johanna kände en otrolig smärta i handen som höll i spegeln. Det kändes som hela handen brann, samtidigt som tusen knivar stack genom den. Hon försökte släppa spegeln, men det gick inte! Den var som fastlimmad på handen. Johanna tog den andra handen och försökte bända loss handen, men då fastnade även den i spegeln! Hon skrek. Smärtan i händerna var så outhärdlig att hon tillslut svimmade.

Hon vaknade tillslut på sin säng. Spegeln låg på nattduksbordet där hon hade placerat den innan. Johanna tog snabbt upp den. Hon var som besatt. Smärtan fick bli hur grov den ville, men hon måste ha spegeln hos sig. Händerna sved fortfarande, och stora brännsår syntes på handflatorna. Johanna höll i spegeln, men den brändes inte längre. Hon stirrade i den igen. Hon såg bara sig själv. När hon stirrat ett tag i den såg hon att hennes pupiller blev större. Enormt mycket större. Hörntänderna blev långa och spetsiga. På väggen bakom henne dök det otäcka ansiktet upp igen. Johanna var inte rädd längre. Tänderna blev allt längre, och pupillerna allt större, tills de tillslut täckte hela ögonen. Tysta, kalla skratt hördes från ingenstans. Johanna var fortfarande inte rädd. Hon var besatt. Skratten kom allt närmre, och blev allt starkare. Plötsligt hördes en viskande röst. Den lät tyst, men överröstade ändå de höga skratten. Den viskade:
Jag må vara vacker, men jag är elak.
Tittar du i mig händer något så att du dör.
Jag, den odödlige får aldrig ett hack.
För detta är själva djävulens röst du hör.
Orden upprepades gång på gång, starkare hela tiden, även om de förblev viskningar. Johannas spegelbild började le. Det var ett ondskefullt leende. Ögonen var helt svarta. Men pupillerna räckte ändå inte till. Ögonen växte. Huden började ändra färg, och blev grå-grönaktig. Det demoniska skratten blev starkare, tills de tillslut blev öronbedövande.
Johanna kände sig plötsligt väldigt sömnig. Hon försökte hålla ögonen öppna, och stirra i spegeln, men det var omöjligt. Ögonlocken var tunga som bly, och stängde sig hur mycket Johanna än kämpade för att hålla dem öppna. Tillslut sov hon. Stenhårt.

- Kommer hon att bli bra?
- Ja, jag tror att hon kan åka hem idag.
- Vilken tur. Men titta, hon verkar ha kvicknat till lite!
Johanna hörde röster i mörkret. Mörkret berodde på att hon blundade. Hon öppnade ögonen. Hennes föräldrar och Therese, och en kvinna i vit rock, stod böjda över henne. Hon låg i en säng.
– Älskade vännen, sa hennes mamma. Du har haft jättehög feber. Jag och pappa kom till din lägenhet för att hämta den där cykelpumpen, som vi skulle låna, och så hittade vi dig alldeles utslagen på golvet.
Pappa tog fram spegeln.
- Och den här hade du bredvid dig, sa han.
– Ja, vad är det för en spegel?, undrade mamma.
Johanna kom sig inte för att svara.
– Vilket datum är det idag?, frågade hon.
- Det är den 27 mars, tror jag, svarade pappa.
– Men nyss… började Johanna. Var hade sommaren tagit vägen? Det var ju juni alldeles nyss.
Sedan kom hon på det. Hon tog spegeln ifrån pappa. Tittade djupt in i den. Spegelbilden log. Som om den visste någonting. Det gjorde den också. Sommaren hade inte varit ännu. Johanna hade ännu inte åkt till sommarstugan. Inget av det som hänt hade inträffat ännu. Det skulle inträffa om ungefär tre månader.
Johanna vände på spegeln. Längst ner på den under alla de andra namnen kunde hon läsa ett nytt namn: Johanna Lindström.
Hon tittade ovanför namnen, på den obegripliga texten, som hon på något mystiskt sätt ändå kunde läsa. På samma gång som hon läste den, hördes en röst från ingenstans viska:
Jag må vara vacker, men jag är elak.
Tittar du i mig händer något så att du dör.
Jag, den odödlige får aldrig ett hack.
För detta är själva djävulens röst du hör.

En Svart-vit Saga Kap 3 - Michaela & Asina

Michaela & Asina

När jag kom hem till Michaela sa hon att Asina också skulle komma. De hade pratat i telefon och undrade hur jag verkligen mådde.
– Hur tror ni jag mår? Undrade jag syrligt. Avsikten var inte att vara otrevlig, men jag blev lite irriterad då de undrade något så uppenbart. Finns det någon i hela världen som är glad när ens pappa tagit livet av sig?!
Michaela var fjorton år då och gick i specialklass. Men jag tror inte hon var där speciellt ofta. Om det är någon som skär sig mycket, så är det hon. Men det ser man aldrig. Hon har alltid så mycket klädet på sig. Plus solglasögon och mössa. Både inomhus och utomhus, sommar som vinter. Hon har haft psykoser sedan hon var elva eller tolv. Rösterna hon hör uppmanar henne att göra olika saker. Vad vågar hon inte säga till någon, men hon skyller på att hon ”inte vill vara för jobbig”. Personligen tycker jag inte att hon är jobbig. Det tyckte jag inte då heller, men hon kunde bli ganska intensiv ibland. Men hon var inte jobbigare än vad jag var i alla fall, dessutom tog hon Risperdal, en antipsykotisk medicin, så hon borde inte ha haft psykoser längre då, men det fick hon ändå. Det är inget hon märkte av själv, men det lägger man märke till utifrån. Ibland pratade hon om ”den lilla flickan” som satt bredvid henne. När hon pratade om ”den lilla flickan” blev jag riktigt rädd förr eftersom jag faktiskt alltid har trott starkt på spöken. Men nu förtiden förstår jag att det bara är hallucinationer. Och hon pratar inte lika mycket om henne längre.
Michaela började prata om min pappa, om hur hemskt det var och om hur synd det var om mig. Hon hade tydligen hört att min pappa var död från någon på skolan. Det kändes inte ett dugg bättre, snarare tvärt om. Någon hade tydligen gått och spridit rykten, men jag förstår inte hur någon över huvudtaget hade kunnat få reda på alltihop. Men det brydde jag mig inte riktigt om heller. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Allt var så hopplöst.
Michaelas rum ligger på tredje våningen, och det finns ett stort fönster där. Synd bara att det var galler för det, annars hade jag hoppat just där, just då. När jag började gråta såg Michaela helt paff ut.
- Men lilla älsklingen, förlåt!
Jag sa att det inte var hennes fel. Det var det ju inte heller, men det var ju hon som gjorde att jag började gråta just då. Vi kramades. Det kändes skönt, hennes värme blev min värme.
Jag hade en vit klänning på mig, och tänkte inte på att det kunde blöda från såren, genom bandaget! Men det var just det som det hade gjort nu. Michaela fick syn på det blodiga bandaget på armen. Hon kramade mig ännu hårdare, och jag grät ännu mer. Jag tror att hon förstod. Själv har hon ju varit där, flera gånger. Det var ju därför hon åkte in på behandlingshem. Därför att hon hade försökt ta livet av sig upprepade gånger. Så nu är hon övervakad nästan hela tiden, men inte just då, eftersom jag var där. De tror väl att jag är något slags ”skydd” för Michaela, men jag antar att det snarare är tvärtom. Jag har inte pratat om det med henne så där jättemycket, men jag vet att hon försökte ta livet av sig första gången när hon var tio år. Vissa verkar ha det där i sig. Att inte passa in att leva på jorden. Som jag, Michaela och Asina, som kom några minuter senare. Den känslan har jag levt med så länge, så jag kan nästan säga att jag är van vid den.
När Asina kom grät jag fortfarande. Hon tog av sig sin jacka, la den på Michaelas säng, och gick och satte sig hos oss, på golvet. Även hon såg det blodiga bandaget på armen.
– Du får inte göra så, Sanny! Nästan skrek hon, innan hon överhuvudtaget hade sagt ”hej”. Aldrig mer, lova det!
– Jag är ledsen, Asina, snyftade jag. Jag är ledsen…
Asina satte sig närmare mig, och kramade om mig hon också. Hon släppte mig efter en lång stund.
– Jag vill bara inte att du ska försvinna, som alla andra gör. Du måste vara stark.
– Det orkar man inte alltid vara, sa jag. Men det är väl ingen som har försvunnit för dig?
– Kanske inte begått självmord, men lämnat mig eller svikit mig.
Asina höll nästan på att börja gråta hon också då.
På den tiden, när Asina var femton, så bodde hon hemma hos sina föräldrar, som var gravt alkoholiserade. Det enda de gjorde var att bråka med varandra, och brydde sig mer om spriten än om Asina. Jag avundas henne. Hon sökte faktiskt hjälp på egen hand när hon var fjorton. Eller ja, inte direkt på egen hand, hennes skolsköterska hade sett henne i matsalen. Med sitt knallröda hår, sjukligt bleka hy och armar fulla med skärsår. Skolsköterskan förstod att något var fel, och kontaktade Asinas föräldrar, men de verkade inte bry sig speciellt mycket, så hon fick gå till BUP-mottagningen helt ensam varenda gång. Hon har faktiskt skurit sig mycket mer i sina dar än vad både jag och Michaela har. Även fast vi faktiskt är självdestruktiva alla tre. Skolsköterskor reagerar ibland på minsta lilla, som att Asina hade alternativ stil, när ingen annan hade det. Men skärsåren var det värsta hon någonsin hade sett. Psykiatern trodde att hennes kroniska tomhetskänsla, hennes självskadebeteende och rädsla för att lämnad berodde på att hon hade Borderline-personlighet.
Våran lilla trio har bara varandra. Tre tragiska tonåringar, med olika slags problematik. Vi kan prata om det mesta med varandra. Eller allting egentligen. Det existerar inte en människa i hela denna sorgliga värld som förstår oss. Ingen förstår mig, förutom Asina och Michaela. Tillsammans har vi fantiserat om hur det skulle vara att vara en älva på ängen. Med vit klänning och små vingar. Vi hade inget i den där så kallade verkligheten att göra, så det var lika bra att fly ifrån den. Och vi hatar oss själva alla tre. Sanny, Michaela och Asina, de tre T: na. De Tre Tragiska Tonåringarna.
Asina sa att hon skulle på fest samma kväll och undrade om jag ville följa med, som en tröst liksom. Men jag skulle ju givetvis fått följa med annars också. Egentligen visste jag inte om jag orkade vara glad och social, men full ville jag bli. Så full att jag slapp tänka, och så att min smärta lindrades. Det hade jag kört med förut, att supa för att slippa mina starka känslor. Många gånger har jag känt att det är bara när jag är full som jag kan känna glädje. Till och med i skolan har jag varit påverkad av alkohol. Det är ingenting jag är stolt över, men det är den otrevliga sanningen.

Det kändes inte alls kul att gå på fest. Men jag förstod att jag var tvungen att gå i alla fall på den där festen. Det gick ju inte för sig att bara svika Asina. Hon hade aldrig någonsin svikit mig, men rädslan för att hon skulle göra det fanns ständigt där. Men vad som än skulle hända, skulle jag aldrig svika Asina. Jag älskade henne av hela mitt hjärta då, och det gör jag fortfarande. Det fanns ingen jag älskade som Asina och Michaela. Det har jag redan sagt, men det säger jag igen. Och jag älskar dem lika mycket fortfarande. Men jag var så rädd att de inte skulle älska mig tillbaka, lika mycket som jag älskade dem.
Vid parken, en bit bort från mitt hus stod Asina och väntade på mig. När jag såg henne, förstod jag att hon var den vackraste i världen. Hon lyste verkligen, som en liten älva. Jag är helt säker på att älvor finns på riktigt. När jag var liten såg jag dem dansa på ängen. Alla försöker intala mig att det bara var dimma, men jag vet att det var älvor. Varför skulle det inte kunna vara det? Jag sprang bort till den vackra älvan vid parken.
Michaela följer aldrig med när vi går på fest, hon får inte för behandlingshemmet, och om hon ändå går åker hon in på lås, som hon säger. Det har hon gjort flera gånger, alltså blivit inlåst och fått sitta där, i sitt lilla rum vecka ut och vecka in. Därför gjorde hon bara som hon blev tillsagd. Därmed, inget som helst festande.
Det var inte direkt någon som höll koll på mig hemma. Bara Maja, när hon orkade. Och just då orkade hon ingenting. Men jag litade inte på henne. Jag litade inte på att hon verkligen älskade pappa. Men med tanke på den akuta depressionen som hon fick, så verkade det ju onekligen så.
När jag hade sprungit fram till den vackra älvan vid parken omfamnade hon mig hårt, även fast det inte var mer än några timmar sedan vi hade träffats sist.
Festen skulle vara hos någon som hon kände, men som inte jag kände så bra. Det låg inte så långt där ifrån. Från ett stort hus hördes det hög musik. Tillsammans gick vi mot huset, och fram till ytterdörren. När vi ringt på dörrklockan öppnade hon som hade festen direkt.
– Hej! Välkomna! Sa hon.
Vi steg på. Röken låg tät i hallen och vardagsrummet.
– Ni ska få någonting att dricka, fortsatte värdinnan, Gina, som jag träffat ett par gånger förut.
Jag och Asina gick in till vardagsrummet och slog oss ner i den redan fulla soffan.
– Tja, dig känner jag igen! Sa en kille, som jag tyckte satt alldeles för nära mig.
– Jaha? Sa jag tyst. Jag vet inte vem du är.
Det märktes att killen som satt bredvid mig var ganska packad vid det här laget.
Han fortsatte att tjata om att han kände igen mig, och chansade väl på olika namn, som om han skulle veta vad jag hette.
Efter fem minuter kom Gina med en liten flaska vodka, som jag och Asina skulle dela på.
Sprit drar till sig slagsmål, har jag förstått. I alla fall när det gäller mig, och även många andra. Jag kan klara en halv flaska, sedan är jag stupfull. Det är bara löjligt att tävla och dricka mer än vad man klarar av. Men när jag dricker så dricker jag mest för att kunna känna lugnet som jag aldrig känner annars.
När halva flaskan var slut, så räckte jag över den till Asina. Jag satt mitt emellan Asina och den där jobbiga killen.
När jag trodde att killen hade gett upp med sina så kallade ”raggningsrepliker”, så började han igen! Mitt tålamod är inte så stort, men jag brukar ändå ge folk en chans. Men när jag bett honom att sticka två gånger orkade jag inte längre.
– Rör mig inte, jävla idiot! Skrek jag. Killen såg chockad ut.
– Ojojoj! Sa han sen. Vad söt du är.
Killar av den sorten går mig verkligen på nerverna. Så jag tog hans ölburk och hällde ut resten av innehållet i huvudet på honom. Först stirrade han på mig och gapade. Sedan var det som om någon släppte en bomb, för killen for upp och skrek en massa skällsord åt mig. Automatiskt höll jag händerna för ansiktet i en skyddande gest. Jag hade varit med om det förut hemma, så jag kände att jag visste vad som skulle hända. Och det hände också. Killen började slå mig i ansiktet, eller snarare på händerna som jag hade i vägen.
Asina satt och pratade med någon i soffan, men när hon såg att den där vidriga killen höll på att slå mig reste hon sig snabbt upp, sprang fram och knuffade till killen, som ramlade omkull rakt på en korgfåtölj. Folk runt omkring började uppmärksamma bråket när Asina stod och skrek att ”du ska fan inte röra min kompis”! Jag, som var rätt full redan vid det här laget kände att jag blev ännu mer förbannad, så jag ställde mig upp på vingliga ben, gick fram till Den Vidriga och började sparka honom i magen. Han vek sig dubbel av smärta. Inte så konstigt eftersom jag hade kängor med stålhettor. Men jag kan inte ha sparkat så hårt, för då hade det väl varit allvarligare. I alla fall så började folk hänga på i slagsmålet. Förvånansvärt många på min och Asinas sida, som faktiskt stod och misshandlade denne kille. Det ordet; misshandel har jag aldrig tänkt på förut, men nu har jag förstått att vi faktiskt misshandlade honom. Men vi hade tur. Det blev ingen anmälan på vare sig mig eller Asina. Killen var väl för full för att komma ihåg det dagen efter, och ingen annan brydde sig väl.
När det var en tjej, som kom efter ett tag och som tydligen var den där killens flickvän, gav sig på mig blev jag jätterädd.
– Rör mig inte! Skrek jag allt vad jag kunde.
– Din jävla fitta! Var den enda hon svarade.
Hon örfilade mig i ansiktet. Inte hårt, men jag var rädd ändå. Jag tog tag i första bästa sak och kastade den på henne. Det råkade bli min och Asinas vodkaflaska. Hon stod ett tag, sedan föll hon ihop.
– Jag vill gå hem! Skrek jag till Asina.
– Kom, sa hon och ledde ut mig i hallen. Hon var mycket stadigare på benen än mig eftersom hon inte hade hunnit dricka så mycket av vodkan.
Mina händer darrade som bara den när jag satte på mig mina svarta lackskor. Och jag mådde illa. Det var tydligt att jag hade druckit för mycket och för snabbt. Jag ansträngde mig hårt för att inte kräkas, och lyckades klara mig.
När Asina hade tagit på sig sina skor och jacka tog hon mig i handen och vi gick ut.
Hon släppte inte min hand. Det ville jag inte heller, det kändes tryggt.
Vi gick långsamt. Det verkade inte vara någon som märkte att vi gick från festen, alla var för fulla. Och så var det ganska många där också som såg ut som oss, så vi smälte väl in i mängden för en gångs skull. Det fanns ingenting som jag ville så lite den kvällen som att gå hem. Av allting som fanns var det bara trygghet jag behövde. Men Asina vågade inte ta hem mig (hennes föräldrar var ju som sagt alkoholister, så de blev väl olyckliga när de såg att hennes kompis skulle vara likadan, trodde Asina).
Så jag fick gå hem. Själv. Full. Asina följde mig inte ens på vägen, hon fortsatte bara hemåt. En obehaglig känsla fanns där hela tiden om att Asina var sur på mig, för att jag hade förstört festen. Vilka skuldkänslor jag fick efter den tanken.

Efter händelsen med festen orkade jag knappt träffa folk. Speciellt inte Asina. Jag blev nästan rädd för henne, när hon pratade med mig. Hon lät så kall på något underligt sätt. Michaela vågade jag inte prata med om det. Då kunde ju hon tala om för Asina om vad jag sagt. Det var inte bara Asina jag trodde var emot mig. Jag hade då börjat gå till skolan igen efter pappas död, och det kändes som om hela klassen, plus alla lärare var emot mig. Den känslan fick mig att få panik, men det värsta av allt var att jag trodde jag förlorat Asina.

En Svart-vit Saga Kap 2 - Självmordsförsök

Självmordsförsök

Jag vet inte hur många gånger jag försökt ta livet av mig. Men det är nog några stycken. Vissa gånger seriösare än andra.
Första veckan efter pappas död gick jag som i en dimma. Varken glad eller ledsen på dagarna, men nätterna grät jag mig igenom.
Den natten när jag och Maja varit på sjukhuset fick jag bevis på mina misstankar. Allt var bara på låtsas med Maja. Hon verkade trevlig när läkaren var med, precis som hon verkade trevlig mot mig när pappa var med. Men jag antar att hon måste ha varit likadan mot pappa. I alla fall orkade han inte längre. Jag är helt säker på att självmordet berodde på Maja. Det är någonting med henne som gör att all livslust sugs ut, på något underligt sätt. Men i alla fall, den där kvällen…
Maja körde mig hem. Det var helt otroligt. Att hon körde mig hem alltså, i stället för att hon skulle ha låtit mig ta en taxi för pengar jag inte hade.
När vi kom hem var Camilla också hemma. Hon var full. Det hade jag aldrig sett henne vara förut.
– Var fan har ni varit? Sluddrade hon.
– Ja, var fan tror du? Gormade Maja, och sniffade sedan lite i luften. Du är ju full!
Och så fortsatte det. Maja gjorde allt för att kränka mig när hon skrek åt Camilla. Hon skrek bland annat något om att ”hon såg hemsk ut” och ”vill du bli som henne eller?” När hon sa det sista pekade hon på mig. Jag gick upp på mitt rum, men han inte vara däruppe länge förrän någon ryckte upp dörren.
– Din fula fan! Hörde jag Majas röst fräsa. Sedan gick hon fram till mig och gav mig ett knytnävsslag i ansiktet, rakt på näsan. Det gjorde så ont att jag var tvungen att sätta mig ner, med händerna för näsan.
– Du har dödat min livskamrat! Vrålade Maja förtvivlat. Jag tror aldrig jag har hört henne skrika så. Det lät som äkta känslor, blandat med fullständig galenskap. Jag kunde inte svara på Majas påstående, för jag visste ju inte. Visste inte om det var mitt fel att pappa tagit livet av sig. Innerst inne förstod jag nog att det inte var mitt fel, utan Majas. Eller hela livets fel egentligen. Maja gav mig ännu ett slag i ansiktet, eller snarare på mina händer som var i ansiktet. Då kom skräcken på riktigt. Jag hade aldrig varit rädd för Maja, men då blev jag det. Hon var ju på väg att slå ihjäl mig! Snabbt rusade jag in på toan, fortfarande med händerna för ansiktet. Inte för att det gjorde så jätteont längre, mer som ett skydd för Majas knytnävar. Väl inne på toan började jag gråta, fast helt utan tårar. Ibland får jag den reaktionen, när jag är riktigt rädd. Toaletten är ganska liten, med bara en toalett och ett handfat, och mellan dessa två är det lagom för mig att sitta. Nåja, en normalstor människa skulle nog inte få plats där. Visst, jag är lång, men väldigt smal. När jag satt där hopkurad hörde jag Majas röst utifrån. Den lät mer och mer desperat.
– Förlåt, Sanny! Sa hon, och det lät som om hon när som helst skulle börja gråta. Vi är så dumma mot varandra ibland, jag vill förändra det, snälla öppna dörren nu.
Jag var helt förvirrad. Hur skulle hon ha det egentligen? Dum som jag var, öppnade jag dörren utan att tänka efter, i hoppet om att hon åtminstone skulle behandla mig som en människa.
Men tji fick jag. När jag precis öppnat dörren skallade hon mig så att jag ramlade omkull. När jag låg där gjorde jag som en igelkott skulle ha gjort. Som en boll låg jag på tröskeln mellan toaletten och mitt rum, när Maja sparkade mig. Sparken kom på benen, eftersom hon inte kunde komma åt magen. Misshandeln upphörde när telefonen ringde. Maja suckade (som om hon hade stått och lagat mat, eller något annat normalt, när telefonen ringde) och sprang ner och svarade. Jag reste mig upp och la mig på sängen, helt mörbultad. När jag hörde steg i trappan igen tog jag mig, så snabbt jag kunde, in på toaletten igen. Personen som hade ringt var tydligen någon granne som hört skrik från vårat hus, och som skulle bara kontrollera att allting var okej. Maja talade om det för mig när hon kom upp till mitt rum igen, och jag satt inne på toaletten. Hon sa aldrig vad hon hade svarat på grannens fråga, men jag gissar att hon sa med vänlig röst att hon bara hade ett litet bråk med sin dotter. Maja skrattade utanför dörren när hon hade talat om vem som ringt. Det lät ungefär som om det var en häxa som skrattat. Ett klick hördes djupt inom mig. Då förstod jag. Att det verkligen handlade om en häxa. En elak sådan. Maja var en häxa.
– Gå härifrån! Grät jag, den här gången med tårar.
– Tror du att du kommer undan så lätt? Hörde jag en totalt främmande röst säga.
Ett panikartat skrik hördes i natten. Det var Sanny Lindbergs skrik.
Efter att jag varit livrädd i några minuter, blev jag förbannad i stället och tänkte, att då fick det vara nog! Jag tillåter inte en häxa i mitt hus! Visserligen var jag övertygad om att jag var en häxa själv, några år tidigare, men det var inte samma sak. Maja var en elak häxa, som skulle förintas. Men när jag öppnade dörren, vad fick jag se? Ingenting. Det var ingen där. Eller var det? Jag såg min egen skugga på väggen. Du vet, när man ser sin skugga på väggen i ett mörkt rum, med bara lite ljus i, så ser den väldigt stor ut. Mitt rum är det rum jag känner mig tryggast i, i huset, så jag sprang till mig säng och drog mitt täcke över huvudet. Det var helt tyst i rummet. Dörren var stängd. Det ända ljudet som hördes var mina hjärtslag, och hur jag andades snabbt. Tankarna rusade i huvudet. Hur skulle jag få bort häxan? Eller häxorna. Camilla lär också vara en häxa, precis som sin mamma.
Jag glömde säga att det var en lördagskväll, så det var ingen skola dagen efter. Fast jag hade i och försig inte varit i skolan på ett par veckor. Inte för att jag hade varit sjuk, mer för att jag varit för deprimerad för att se någon anledning till att gå dit. Det gick inte bra i skolan ändå.
När jag låg där och hade lugnat ner mig lite, så hörde jag att någon pratade med mig. Men när jag hörde vem det var blev jag både rädd och förvånad. Det var pappa!
– Sanny! Hörde jag att han ropade. Sanny, förlåt mig, jag ångrar mig så, men jag är med dig hela tiden, jag lovar.
Trots att jag egentligen inte vågade, tittade jag upp från mitt gömställe under täcket. Jag trodde aldrig att jag skulle få se någonting, utan att jag bara skulle höra rösten, men synen jag såg var så otroligt skrämmande, men samtidigt så vacker. Pappa stod framför min säng, helt vit i ansiktet. Han syntes bra, därför att han lyste. Han lyste upp hela rummet, och hela mitt hjärta. Känslorna bara välde fram.
– Hur kunde du? Skrek jag.
- Jag…
Mer hann han inte säga, för då försvann han och rummet var lika öde som tidigare. Jag fattade ingenting. Vad var det jag just hade bevittnat? Det går inte att säga så mycket mer än att jag var ledsen. Otroligt ledsen, förvånad, och arg på pappa. Klockan var väl ungefär halv två, och det hade hänt så otroligt mycket den dagen, så det slutade med att jag somnade med kläder och allting på mig.
Dagen efter vaknade jag inte förrän vid tvåtiden. Och jag var fortfarande trött. I och försig har jag sovit mycket längre än så, men det kändes ändå som om jag hade sovit i hundra år. När jag vaknade den dagen trodde jag först att allting bara var en ond dröm, men relativt snabbt gick det upp för mig att ingenting var en dröm. Allting hade verkligen hänt, dagen innan. Pappa var verkligen borta. Han gick bort i ambulansen, av förgiftningen. De hann inte göra någonting. Det var försent.
Jag undrade hur länge pappa hade legat, innan jag sprang ner.
Hela den dagen låg jag i sängen. Den enda gången jag överhuvudtaget reste på mig var när jag gick upp på toaletten. Sedan gick jag tillbaka till sängen och la mig igen. Men jag somnade inte, även om jag kände mig tröttare än jag någonsin varit. Jag hade känt de där symptomen förut, ganska länge, kanske ända sedan jag bytte klädstil, men aldrig såhär allvarligt. Det enda jag ville var att dö.

Dagarna släpade sig fram och när det gått ungefär en vecka sedan pappas självmord tänkte jag att nej, nu var det min tur!
Precis som veckan innan greppade jag rakbladet, men av en annan anledning. Maja och Camilla var borta, på jobbet eller i skolan. Jag var hemma, och förlåten för det. Jag hade gått till skolan på torsdagen, men jag kunde känna vibrationerna i luften, och jag var övertygad om att det gick en massa rykten; ”stackars lilla problembarn, vars pappa tagit livet av sig”.
Nästan hela tiden jag var där satt jag inne på toaletten, gråtandes. Det enda jag önskade var att jag kunde hitta någonting att skada mig med, men det fanns ingenting. Tillslut gick jag ut från toaletten och gick hem. Det var ungefär vid lunchtid, så ingen märkte något, eftersom jag inte hade några nära vänner i min klass. Jag ville inte att någon skulle se mig i det där skicket. Tårarna rann oavbrutet, och jag måste ha sett ut som ett monster, helt gråsvart runt ögonen. Men det var det sista jag brydde mig om. I stället för att försöka öppna dörren, försökte jag sparka in den, av ren ilska och förtvivlan. Det lyckades inte, så jag var tvungen att öppna den i alla fall.
Slutligen stod jag där med rakbladet på fredagen och tryckte allt vad jag kunde för att skära av handleden. Visst blev det ett sår, men jag kände inte direkt att jag höll på att dö (det går inte så snabbt, jag vet). Då bestämde jag att jag skulle gå ner och lägga mig i ett varmt bad. Jag tog med mig rakbladet ner, och hällde upp badet. När jag låg där skar jag ett djupt sår rakt på handleden. Jag karvade och karvade. Men det hände ingenting. På något sätt måste jag ha gjort fel. Slutligen gav jag upp, och steg upp ur badet. Såren brydde jag mig inte om, även fast det droppade blod på golvet. Önskade att Maja skulle se det när hon kom hem, och förstå vilken skada hon gjort mot mig. Men när jag tittade på handleden och såg såren som var djupare än några sår jag sett på mig själv tidigare, greps jag av panik. Det är nog någon slags instinkt tror jag, att få panik när man ser blod. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag tog hushållstejp, och tejpade rätt och slätt igen såren, men tejpen ville inte sitta på, på grund av allt blod, så jag ringde 112.
– Hej, sa jag med tunn röst i telefonen. Kan du koppla mig till någon som vet?
– Vet vadå? Sa rösten i luren.
Jag började gråta.
- Jag har skurit upp handleden, grät jag.
- Vänta…
Jag blev slutligen kopplad till en person på vårdcentralen som sa att jag måste åka in till akuten, omedelbart!
Akutmottagningen ligger bara ett stenkast bort från vårat hus, så jag gick dit. I bara nattlinne, när det var september. Jag kunde inte känna någon kyla, bara den svidande smärtan. Blodet rann fortfarande från handleden, det ville inte sluta.
När sjuksköterskan hade tvättat och lagt om mina sår ångrade jag att jag hade gått dit. Om jag inte hade gått dit hade jag ju kanske fått min önskan uppfylld. Min önskan om att inte leva längre. Tänkte att jag ju kunde försöka igen när jag kom hem. Men jag hann inte, för Michaela ringde. Hon var ledsen. Michaela är en av mina bästa kompisar, hon bor på ett behandlingshem och har någon psykisk störning. Vilken vet jag inte.
– Sanny, är det du? Frågade hon ängsligt.
- Hej, det är klart det är jag, älskling.
– Kan du inte komma hit? Jag hörde om tragedin.
– Ja, visst.
Innan jag åkte iväg till Michaela fixade jag till mig lite, sminkade mig med min finaste sminkning; ”purple rain” kallar jag den. Inte så originellt kanske, men det betyder en del för mig. Sedan tog jag på mig min svarta rock med pälskrage, och en vacker brosch med strass. Det skulle absolut inte synas att jag försökt ta livet av mig samma dag!

En Svart-vit Saga Kap 1 - "Familjen" - 2007

Början av en bok som jag började på för två år sedan.

Snabbt öppnar jag ögonen från en mycket orolig sömn. Det är mörkt omkring mig. Jag känner att det är blött på golvet. Stanken är outhärdlig. Så gott jag kan reser jag mig upp och letar efter strömbrytaren på väggen. Hittar den tillslut. Då ser jag vad det är som ligger på golvet. Ingen trevlig syn alls. Det är blod och spyor. Alltihop mitt eget. Min arm är täckt av intorkat blod, och i munnen smakar det surt. Hela rummet snurrar runt, och jag känner att jag inte orkar stå på benen längre utan ramlar omkull, somnar igen, den här gången helt drömlöst.
När jag vaknar igen vaknar jag av en smäll i ansiktet.
– Se vad du har gjort, snorunge! Vrålar Maja till mig.
Jag lyckas inte svara, smärtan är för överväldigande. Sakta går jag mot toaletten som ligger bredvid mitt rum. Mitt huvud värker av det lilla ljudet när vattnet rinner ner i handfatet. Jag sköljer munnen och tar fram bomull och gör rent armen. Men blodet vill inte sluta rinna. Inte minns jag vad jag har gjort, men det är djupa sår. Efter ett tag ser jag ett rakblad ligga på toalettstolen. Det måste vara boven. Mitt älskade vapen. Vapnet mot mig själv. Darrande tar jag upp det och skär ännu ett jack i min blödande arm. Det går inte att sluta. Livet är en mardröm. Jag lägger tillbaka rakbladet på toalettstolen, lutar mig ner mot handfatet och spyr igen. Ångesten vägrar släppa taget. Varför? Hör jag min inre röst skrika. Varför just jag? Vad har jag gjort? Är jag värd allt det här? Frågorna bara rusar genom mitt huvud. Och de kommer aldrig att ta slut.

Familjen
När jag var liten var jag lite udda. Jag hamnade ofta i trubbel, och fick mycket skäll av mina lärare. Men mina föräldrar fanns alltid där för mig. Det var på den tiden det. Jag är ensambarn och fick alltid mycket uppmärksamhet. Antagligen krävde jag väl det, så föräldrarna hade väl inget val. Det finns ingenting jag längtar tillbaka till så mycket som min tidiga barndom. Jag kommer ihåg när jag hade fått skäll på lektionen för att jag inte satt still och var tyst, och läraren hade ringt hem till min mamma. Min lärare hade sagt något om att ”hon måste uppfostra ungen bättre”. Redan då tog jag åt mig av orden av hela mitt hjärta. Det jag saknar är när jag sitter med mamma i soffan och hon håller om mig och säger; ”Du vet att jag alltid är på din sida Sanny, vad som än händer, vad du än skulle göra”. Pappa var också jättebra, han var intresserad av naturliv och fiske. Han pratade ofta entusiastiskt om att han hade dragit upp den största gäddan när han var sju år gammal, i Norrland när han var född. Pappa var rolig. Han hade världens humor! När jag var ledsen fick han mig ofta att skratta efter ett tag. Men trots skrattet fanns min smärta fortfarande kvar. Jag älskade dem precis lika mycket, men mamma var nog den som tog hand om mig mest.
Men en gång när jag var runt nio år kommer jag ihåg att jag såg mamma gråta på sängen. Hon var i allmänhet inte riktigt sig själv annars heller. När hon skulle laga mat tappade hon kastruller, skrek och svor. Eftersom jag bara var nio kunde jag inte förstå vad som var fel, bara ATT någonting var fel, så långt kunde jag fatta. En dag när jag kom hem från skolan satt pappa och grät på soffan. Jag gick fram och frågade varför han var ledsen, men han torkade bara bort tårarna.
– Hej Sanny, sa han. Nej, pappa har en dålig dag bara. Gå upp och lek på rummet, så ska jag fixa lite jobbgrejer.
Inte kunde jag leka någonting den dagen. Jag försökte ta fram några dockor, men hjärnan kunde inte koncentrera sig. Vilken dag det hade varit. I skolan hade jag fått ett utbrott och slagit ett annat barn på rasten, och sedan hade jag fått gå ner till rektorn. Och nu det här. Då kände jag hur det började blixtra till i huvudet på mig. Jag var arg. Arg på allting, på lärarna, på rektorn, på pappa som inte ville säga varför han var ledsen. Så gott jag kunde försökte jag behärska mig, men sparkade ändå till benet på skrivbordet. Det resulterade i att jag fick jätteont i foten. Då skrek jag så högt jag kunde av både smärta och ilska. Pappa kom upp till mig på rummet och frågade vad i all världen jag skrek om.
Jag började gråta. Vi grät tillsammans, och då förstod jag var det handlade om. Det handlade om mamma.
Hon hade cancer, visade det sig. I sitt ena bröst. Då hade jag aldrig trott att jag en dag skulle bli mammalös.

I samband med mammas död, när jag var 12 år, började helvetet på allvar.
Pappa råkade gå på fel konferens vid fel tillfälle. Ordföranden på konferensen hette Maja. En lång och bred kvinna med bister uppsyn. Inte en tillstymmelse av vänlighet ser man i hennes ögon. Men pappa såg tydligen någonting speciellt i henne ändå. Jag kan inte förstå vad. De träffades i baren på hotellet där de bodde, och började prata med varandra. Det visade sig att de båda delade samma intressen och hade mycket gemensamt. Förutom jobbet pratade de även om deras intresse för flugfiske. Inget jag någonsin har intresserat mig för, men jag vet att pappa gjorde det mycket när han var barn.

Pappa var så glad när han kom hem från konferensen. Själv blev jag mest chockad när han tog med sig sin nya flickvän hem. Redan vid första blicken på henne såg jag att någonting var fel. Jag har aldrig tyckt om Maja. Och hon har aldrig tyckt om mig. Hon tittade så konstigt på mig när hon såg mig första gången. Kanske var det mitt platinablonda hår och mitt svarta smink som väckte hennes förakt mot mig från första början. Maja hälsade knappt på mig, även fast jag var hennes nya killes dotter.
Tiden gick och pappa och Maja verkade lyckliga med varandra. De gifte sig när jag var tretton. Jag var ledsen på bröllopet, och kunde inte förstå att pappa hade mage att bara gifta om sig när det bara var ett år sedan som mamma gick bort. Att jag grät var det ingen som reagerade på, var och varannan människa grät ju då. Men de grät ju av en helt annan anledning än mig. När de sa ”ja” till varandra var alla så rörda. Men inte jag. Allting kändes bara så otroligt tragiskt.
De åkte på bröllopsresa på försommaren efter att de hade gift sig. Antagligen var de så uppfyllda av sin kärlek, så att de inte tänkte på att de lämnade mig och Majas dotter Camilla ensamma. Pappa sa bara; ”ta hand om er nu och bråka inte, älsklingar!”.
Samma dag de hade åkt var bråket i full gång. Jag minns inte exakt vad vi bråkade om, men det var något löjligt i alla fall. Camilla lånade väl min privata toalett, som ligger vid mitt rum, utan att fråga, har jag för mig. Hon var lika gammal som jag, och starkt beroende av ett badrum. Och så tog hon mitt, även fast det fanns ett större badrum på nedervåningen. Bara för att provocera mig! Sånt tål jag inte, så att jag slängde ut henne med huvudet före. Hon skrek att jag var störd. Jag är en sådan som kan haka upp mig på vissa ord. T.ex. ”Störd” eller ”konstig” eller liknande. Sådana ord gör mig galen. Eftersom jag flera gånger fått höra att jag är just konstig, så har det fått mig att reagera. Men nu tappar vi ämnet här!
Från den dagen har jag hatat Camilla. Hon är elak och dum i huvudet. Det har hon sagt att jag är, men det är ju hon som är det!
Camilla är några månader yngre än mig, och har ett väldigt propert utseende. Det enda hon kan tänka sig att bära är såna är dyra, FINA kläder. Jag gissar att hon retar sig på min klädstil. När jag var runt tio, elva år bestämde jag mig för att börja klä mig så utstickande jag kunde. Inte enbart för att få uppmärksamhet, utan även för att jag kände att det speglade min personlighet. Mycket svart kajal, skrikiga färger, och jag byter hårfärg som andra byter underkläder.
Slutligen kom pappa och Maja hem. Jag tror inte att någon skulle kunna beskriva deras miner när de steg innanför dörren. Det såg ut som om de antingen skulle börja gråta högt, eller börja skratta hysteriskt.
– Vad har hänt här?, lyckades Maja få fram.
Jag sprang upp till mitt rum och lämnade Camilla ensam i hallen med dem. ”Rätt åt henne”, tänkte jag. ”Det var ju hon som startade slagsmålet.” Idag vet jag inte riktigt om min tanke var sann, men det var så jag tänkte då i alla fall.
Antagligen har jag någon sorts kraft, som drar åt sig slagsmål. Jag hamnar alltid i bråk. En gång var jag på fest med en kompis; Asina, som jag ska berätta mer om sen. Då var jag tretton år, och det var då det började, med alla slagsmål jag haft.
I alla fall; tiden gick och pappa förlät mig, men Maja och Camilla hackade ständigt på mig, och tyckte jag borde söka psykhjälp. Det gjorde mig inte mindre förbannad på dem. Jag försökte undvika dem, så att jag slapp hamna i slagsmål igen, jag höll mig till pappa i stället.
Men en dag hände det som fick mig att vilja sluta leva. Det var sen kväll. Maja jobbade sent och Camilla var borta hos en kompis. Farsan satt på kontoret och skrev något dokument. Trodde jag. På en stol satt jag i mitt lilla, trygga rum. Det enda stället i vårat hus där jag någonsin har känt mig trygg är på mitt rum. Jag satt där och gungade lätt fram och tillbaka. Rastlösheten var outhärdlig, men trots det satt jag bara där, oförmögen att göra någonting vettigt. En impuls sa åt mig att jag skulle raka benen. Rakhyveln låg i badrumsskåpet på lilla toaletten. Med händer som darrade lätt tog jag fram det och började raka direkt på benen, eftersom jag inte orkade gå ner och hämta raklödder. Ett lugn spred sig snabbt i min kropp. Inte minst när jag lät rakbladet glida igenom huden, så att det blev en liten glipa i den.
Snabbt skar jag ett jack till. Och ett till. Och ännu ett. Och så har det sett ut ända sedan jag var tretton år. Men det var inte det jag skulle berätta om.
Farsan satt som sagt nere på kontoret. Efter att jag suttit där med rakbladet fick jag panik. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Efter att ha tejpat de små såren sprang jag ner till pappa. Jag var bara tvungen att prata med honom. Prata och reda ut allting, jag ville bara att allting skulle bli som förut. Men när jag kom ner möttes jag av en syn som fick mig att bara stå och gapa i flera minuter. Till slut kräktes jag rakt ut. Sedan svimmade jag.
När jag vaknade igen, efter någon minut, låg jag kvar. Orkade inte resa mig upp. Skrek inombords. Det gick inte att skrika utåt. Jag vet inte hur länge jag låg där på golvet, men jag antar att jag somnade. Det kändes som om jag bara hade legat där en liten stund, när jag hörde ett gällt skrik. Sedan hördes fotsteg fram och tillbaka i huset. Majas röst hördes. Hon ringde en ambulans.
– Min man ligger här helt livlös! Skrek hon i telefonen.
Det var just det som hade hänt. Jag förstod det nog direkt när jag sprang ner för att snacka med farsan. Egentligen hade jag väl förstått det innan också, men förnekat det. Att han inte ville leva längre. Men jag förstår fortfarande inte hur han kunde göra så mot mig. Nu har jag ingen. Ingen i hela världen som älskar mig.
Ambulansen kom och hämtade pappa. Maja förbjöd mig att följa med.
Hon skrek bara att jag ställt till med sådan oreda att jag måste städa. Den så kallade oreda som jag ställt till med var att jag hade kräkts på golvet. Själv följde Maja med i ambulansen. Camilla hade inte kommit hem ännu som tur var, jag hade aldrig stått ut att ha henne som sällskap, när farsan åker in på sjukhus för att ha svalt för många tabletter.
Där satt jag ensam kvar i det otäckt tysta huset. Min kropp var helt stel, ungefär som när man varit ute länge i ett snöoväder. Jag kunde inte gråta. Det fanns inga tårar att gråta ut. I stället snyftade jag bara. Men det lät mer som att jag skrattade. Benen skakade som kastanjetter när jag reste på mig för att torka bort det allt det äckliga på golvet. Det var så kallt, ändå öppnade jag fönstret. Hoppades väl att allt som hade hänt skulle frysa bort. Jag la mig på golvet, ville bara ligga där och frysa ihjäl. Armen som jag skurit i värkte. Hela kroppen värkte. Men framförallt själen. Inte så konstigt.
Tillslut fick jag mitt stora utbrott. Det var väl när jag började förstå vad som hade hänt. Jag vet inte hur mycket jag slog sönder, men det var en hel del, men när jag lugnat ner mig lite försökte jag städa upp det igen. Inte för att jag kan säga att det blev så välstädat, men jag försökte i alla fall.
Det slutade med att jag satt och kedjerökte på altanen, och efter varje cigarett fimpade jag den på skärsåren på benet. Det sved något så hemskt att det inte går att beskriva. Men jag var så förbannad. Förbannad på Maja, på Camilla, på allt. Men framförallt på pappa. Pappa, som jag trodde älskade mig. Men det gjorde han tydligen inte.
När jag precis kommit in ringde telefonen högt och bestämt.
– Hej gumman! Sa Majas sorgsna röst i luren. Jag kunde höra på en gång att hon bara låtsades. Det kunde jag höra bara på hälsningsfrasen.
– Ja? Svarade jag.
- Det är nog bäst att du kommer hit, älskling.

Jag har aldrig gillat sjukhus. Det är en så sorglig stämning. Folk ligger ju för sjutton och dör där!
När jag gick i korridoren susade det i huvudet. Dessutom borde folk ha trott att jag gått fel, att jag egentligen borde ha åkt till mentalsjukhuset, eftersom jag hade målat min värsta sorgsminkning. Jag måste ha sett ut som en ”hej-kom-och-hjälp-mig”. Men det anser väl folk att jag brukar göra i vanliga fall också förstås.
Tillslut kom jag fram till rätt rum. När jag kom närmare dörren hörde jag att det var värre en vad jag trodde. Det jag hörde där inifrån var ett hysteriskt gråtljud.
Försiktigt öppnade jag dörren. Den knarrade lätt när jag knuffade upp den.
Maja satt på en stol bredvid sängen och grät skrikande.
Jag blev ännu räddare än vad jag redan var, men jag såg inte pappa, eftersom Maja satt i vägen, så jag gick närmare. Pappa låg på sängen med slutna ögon. Och i hans sammanslutna händer låg det en ros. Och bredvid sängen stod det ett bord med ljus. Då blev jag helt säker. Han hade inte klarat det. Allting släppte. Jag var inte arg längre. Nu var jag bara ledsen. Så otroligt ledsen. En tår rullade långsamt ner för min kind. Och så en till. Alla tankar. Alla minnen. De bara snurrade i huvudet på mig. Hur han hade kittlat mig som femåring. Pickningarna vi varit på när jag var sju-åtta år och mamma levde. Men nu var båda borta. Sådana skuldkänslor jag fick. Jag visste nog innerst inne att pappa skulle dö snart när jag stod på övervåningen med rakbladet, men det var först då jag verkligen insåg att allt verkligen var slut. Precis allt. Då tänkte jag att då var det bara jag kvar. Och om både mamma och pappa var döda så kunde jag ju lika gärna dö jag också.
Läkaren kom in i rummet efter några minuter. Hon kramade om oss båda i en gruppkram, och sa att hon beklagade sorgen. Sedan kramade Maja om mig ensam också. Men jag vet att hon bara låtsades inför läkaren.
– Jag försökte ringa Camilla, men hon verkar ha mobilen avstängd, sa Maja när hon lugnat ner sig lite. Hon torkade bort tårarna på min kind med en liten servett. Jag höll mig på min vakt efter ett anfall då läkaren hade gått ut från rummet. Men det kom inte. Inte just då i alla fall.

Det var så jag förlorade mina föräldrar, och bara någon vecka efter händelsen försökte jag själv begå självmord för första gången.

Tegelväggen - 2005

Skräcknovell från högstadiet

Bilen anlände c:a 14:30 till gatan utanför huset. 13-åriga Jenny och hennes föräldrar skulle flytta 15 mil från stan där de bott tidigare. Hon kunde inte förstå varför en familj på tre personer skulle ha ett sånt stort hus. Jenny blickade upp genom bilfönstret på huset som inte såg allt för gästvänligt ut. Det var brunt med röda knutar och hade oregelbundna fönster.
Familjen klev ut ur bilden och tog med sig varsin väska upp till huset. Flyttbilen som hade de stora kartongerna, hade inte kommit ännu. Föräldrarna var väldigt entusiastiska och pratade glatt om hur kul det skulle bli att bo på landet. Jenny visste inte riktigt vad hon skulle tycka. Hon hade gärna bott kvar i stan.
Huset såg inte speciellt inbjudande ut inifrån heller, men Jenny försökte vara så positiv hon kunde, och tänka att om de rustade upp huset lite, skulle det säkert se mycket trevligare ut.

Efter att familjen hade väntat ett tag, och tillbringat tiden med att prata om vilka möbler som skulle stå var, kom flyttbilen, men alla sakerna. Då fanns det inte mycket annat att göra än att lite halvklumpigt börja ta in allting.

Hela dagen hade det tagit att ställa alla de stora möblerna på plats. De flesta av småprylarna låg fortfarande i lådor och kartonger.
Eftersom det var höstlov och det redan hade börjat bli frost ute, och för att huset hade ganska dålig värme, var det ganska kallt inne, så alla satt med skor och jackor och grillade korv till middag vid den öppna spisen.
- Hör ni vad tyst det är?, sa mamma efter ett ögonblick av tystnad.
- Ja, verkligen, log pappa. Det är så skönt att slippa allt stadsbrus.
Jenny sa ingenting. Hon lyssnade. Det var inte helt tyst. Om man lyssnade riktigt noga så hörde man ett ljud, som inte passade in i grillandet. Jenny tyckte att hon hörde fotsteg på våningen ovanför.
– Hör ni?, sa Jenny plötsligt.
Alla tystnade. Det enda som hördes var brasan som knastrade.
– Nej, vad var det du hörde?, frågade mamma.
– Det var ju fotsteg däruppe, svarade Jenny med lite darrande röst. Hörde ni dem inte?
- Nej, jag har inte hört ett knyst, sa mamma och log.
Jenny kände en kall ilning längs ryggranden.
Det var uppenbart att ingen av föräldrarna trodde på vad hon hade hört, för ingen nämnde något mer om det på resten av kvällen, men Jenny hade det i tankarna hela tiden.
Hon skulle sova helt själv på övervåningen. Föräldrarna skulle sova på våningen under.
Hon hade verkligen ingen lust med att vakna och höra konstiga ljud, men hon var helt säker på att hon skulle höra stegen igen.

Senare på kvällen låg Jenny i sin säng på övervåningen. Hon kunde inte sova. P.g.a. både rädsla och kyla. Det var hiskeligt kallt, eftersom det inte fanns något element monterat än. Jenny kurade ihop sig till en boll under täcket.
Då plötsligt hörde hon det. Jenny öppnade ögonen. Hon måste visst ha somnat till ett litet tag, utan att hon märkt det. Rummet såg ut som helt som vanligt, men det var något som var konstigt. Det hördes svaga viskningar från väggen. Jenny låg helt stelfrusen, med täcket över hela kroppen. Det gick inte att höra vad viskningarna sa, men det ville hon inte heller, så hon höll för öronen allt vad hon kunde, så att hon bara kunde höra sitt eget hjärta som dunkade hårt. Hon visste att det inte var mamma och pappa som viskade, eftersom dem sov på undervåningen, och dessutom lät det helt sjukt och besatt. Det lät inte som dem.
När hon hållit för öronen ett litet tag, var det som om viskningarna trängde igenom händer och in till öronen. Om Jenny hade vågat hade hon börjat sjunga, för att slippa höra. Utan att hon ville det så började hon urskilja ett och annat ord. ”Ska dö”, ”berätta inte”, ”hämnd”, var vad hon kunde höra. Jenny var helt stel av skräck, men blev helt utmattad efter ett tag och somnade.
Hon hade en väldigt konstig dröm den natten.
Det var ett stort rum. Uppenbarligen på en övervåning eftersom man kunde se trappan om man tittade ut i hallen. Jenny såg med en gång att hon hade sett det där rummet förut, men hon kunde inte placera det. I rummet stod det en gungstol, där det satt en kvinna med ett barn i famnen. Hon såg ledsen, eller rent ut sagt bedrövad ut. Bredvid henne stod en man, som höll i en hink med något i. I rummet fanns också en massa tegelstenar uppradade. Mannen sa någonting till kvinnan som fick henne att börja gråta. Hon gav barnet till mannen.
Precis efter det vaknade Jenny. Hon var helt svettig. Täcket som hon visst sparkat av sig i sömnen låg på golvet. Medan hon plockade upp det tittade hon efter en klocka i rummet, men hittade ingen. Snabbt la hon sig till rätta i sängen igen. Jenny var livrädd, men föll till sist i en hård, drömlös sömn.

När hon vaknade nästa morgon hade hennes föräldrar redan gått till jobbet. Jenny visste inte riktigt vad hon skulle göra helt själv. Hon bestämde sig för att ut i köket för att bre sig en macka. När hon gick mot köket, i hallen, snubblade hon över något. Hon tittade ner på golvet, men där fanns ingenting. Konstigt, tänkte hon. Drömmen hon hade haft tänkte hon för tillfället inte på. Jenny gick vidare ut till köket. Det var när hon satt i köket som hon kom att tänka på drömmen igen. Enda sedan dagen innan hade det varit en konstig stämning i luften. Det var ju dagen innan de hade flyttat in, så Jenny förstod att det hade med huset att göra. Hon försökte tänka efter för att minnas den konstiga drömmen hon hade haft. Rummet den hade utspelat sig i kände hon igen. Det gick inte riktigt att placera först.
Men hon fick en kick när hon kom på det. Dagen innan hade Jenny studerat alla rum i huset. Ett av rummen, som var ganska litet, hade hon stått i och tittat ut. Och sett den där trappavsatsen! Det var ju samma trappavsats som i drömmen. Men det kunde ju omöjligt vara samma rum, eftersom rummet i drömmen var betydligt större. Men sedan kom Jenny att tänka på tegelstenarna. Det var ju tegelstenar uppradade i rummet. De skulle nog mura en vägg, trodde hon.
Jenny satt i köket och tuggade långsamt på sin macka. Hon blev räddare och räddare för varje sekund som gick. Varför hade hon ingen aning om. Men någonting kändes väldigt, väldigt fel.
Hon höll nästan på att krypa ur skinnet när hon hörde ett konstigt knastrande på taket. Tårarna hopade sig i ögonen. Det här var inte roligt längre. Inte ett dugg roligt. Knastrandet blev starkare och starkare. Tillslut skrek Jenny rakt ut av ren skräck. Snabbt rusade hon ut ur köket, och fick panik när ytterdörren var låst. Så snabbt hon kunde låste hon upp låset i dörren, och sprang ut. När hon stod ute på trappan lugnade hon ner sig. Men fick snabbt panik igen när någonting uppifrån kom fallande rakt mot henne. Hon hoppade snabbt åt sidan. Det var en… en tegelpanna! En tegelpanna från taket hade ramlat ner. Jenny var helt skakig i benen. Vad skulle det här betyda? Tegelpanna… tegelvägg…tegel…
Jenny hade totalt fastnat på ordet tegel. Det var någonting med det. Något speciellt. Det var som om någon försökte tala med henne, fast utan ord.
Hela dagen gick, och Jenny var i någon slags dvala. Hon kunde inte tänka klart. Allt hon kunde tänka på var tegelväggar och… murbruk! Hon kände en ondska i luften. Som om Satan skulle vara i samma rum som hon själv.

Föräldrarna kom hem senare på kvällen.
Jenny satt i soffan i vardagsrummet.
– Vi kanske skulle riva den där väggen, sa pappa när han kom in i vardagsrummet tillsammans med mamma. Den där tegelväggen, som är mellan de två små rummen på övervåningen.
Jenny blev helt yr. De två små rummen… de hade varit ett stort rum en gång i tiden. Väggen var av tegel… Den skulle de riva. Hon fick världens kick. Snabbt rusade hon upp på övervåningen. Jenny visste inte vart kicken kom ifrån, men det var uppenbart att det var någon annan än henne själv som styrde henne.

– Nämen, vad är det här?, Utropade pappa. Jenny kom in i rummet och såg vad pappa höll i. Ett spädbarnsskelett hade han hittat i tegelväggen. Hon hade vetat om det ganska länge. Han barnet han hittat var Satans barn enligt mannen. Mannen som var med i hennes dröm. Kvinnan var mamma, mannen var pappa till barnet. Pappan var psykiskt sjuk. Barnet skulle dö. Det murades in i väggen.

Inga fler konstigheter hände i detta hus igen. Aldrig mer. Jenny kunde leva med sina föräldrar kunde leva i huset i många år.


Skriven år 2005

En Tvådelad Existens - För Bra För Att Vara Sant

"Kärlek vid första ögonkastet brukar det kallas. Kärlek till 'Det'. Det, som är så vacker, mjuk och trygg. Skenet bedrar alltid. Låt dig aldrig luras av Det. Väsenet som får demonerna att äta upp dig från insidan, eliminera ditt jag, vanställa din livssyn. 'I Dets varma famn behöver jag inget annat', är vad du tror. Din attraktion är gränslös när du ligger där intet ont anande om den egentliga sanningen. Dina tankar skriker, du har panik. Om Det skulle lämna dig skulle du stå naken framför smärtan och sorgen för att sedan tyna bort i den svarta evigheten. En evighet där du stryps av demonernas snara, men ändå inte dö. 'Det' är din drog, ditt liv, ditt allt.

Tillslut inser du. Att det hela är för bra för att vara sant. Och att du inte ligger i Dets trygga famn utan på något kallt, hårt och blött, totalt omsluten var kompakt mörker. 'Det' är inte mänsklig. 'Det' är bara ett Det. Tankarna far omkring i huvudet på dig, men få som du lyckas urskilja: 'Jag är utan gnista. Jag är Det. Jag är i Det, Det är i mig. Jag är värd ett straff för min naivitet, min dumhet.' Ditt hjärta förkolnar, faller i sär, sprids för vinden. Du är ingen människa längre. Du är ett Det. Fast föralltid. På grund av dig och många andra så existerar demonerna. Fem minuter senare tar dina ord slut, även dina tankar och dina känslor. Stadskyrkan fick ett ljus extra det året."

En tvådelad existens - Att Vakna Upp I Verkligheten

"Solen lyser dig i ögonen. Ingenting är som i går, tvärtom. Vem var du egentligen i går? Du varken kan eller vill minnas. Det annars så obehagliga, starka solskenet ger dina förut så trötta ögon en glimt, ett glittrande. Ditt svarta, matta livlösa hår har blivit ljust och vågigt, likt en ängels. Du vaknar upp i verkligheten, vaknar upp som en björn om våren. Som en återfödelse eller en uppståndelse. Du ler mjukt så att dina vita tänder syns. Aldrig har de varit så lena som nu, när din tunga smeker dem.

Du kan inte vara kvar längre där du står. Ödet väntar på dig, det vill ge dig några välförtjänta överraskningar. Din själ och ditt kropp talar till dig, de har viktiga budskap. Budskap om att du måste följa dina instinkter och gå långt, långt härifrån. Till en plats du aldrig haft i ditt medvetande innan.

Tillslut är du där, du gick rätt från första början, utan att använda din medhavda karta. Berget är högt. Det går inte att se toppen, dimman där uppe är för tät. Det är en dimma så vit att den aldrig kan ha berörts av någonting orent eller giftigt. När du börjar klättra upp för berget blir du förvånad över hur enkelt det går. Alla är vi väl smått höjdrädda, i alla fall när vi klättrar upp för ett brant berg, omätbart högt. I stället för att känna rädsla, så blir du nyfiken. Du tänker att du inte har något som helst att förlora. I sällskap med den tanken släpper du taget om de små utbucktningarna som du höll i dig i. Visst är det sant - du har ingenting att förlora, det har du just bevisat. Beviset är att din kropp är tyngdlös, dock ser du den, den finns kvar. Trots att du inte har några vingar flyger du långsamt uppåt. Inte går det snabbt inte, men det fungerar. Dina tankar kan få dig okrossbar, klipporna nedanför, vars armar sträcker sig obegränsat långt, så når de dig inte. Efter några sekunder långa som år, står du på bergets topp. Du tittar ner, rädslan är fortfarande obefintlig. Isiga vindar får ditt hår att flyga medan de samtidigt sjunger för dig. Vackra ord, inte hörda av någon annan än dig. Melodin är ren och klar. Trots att du inte har hört något liknande förut så börjar du tyst sjunga med vinden. Ton för ton, ord för ord sjunger du, mer och mer ett med världens alla vindar. Här fanns ingenting, men det gjorde inget. Du var inte hungrig, törstig eller trött. Det behövdes inte här. Känslan du kände var så överväldigande att allt annat försvann i det grå förgångna. Dock hade du inte uppnått den slutgiltiga känslan av extas än. När som helst skulle den anlända, smeka din kropp, din själ - din existens.

Efter att ha väntat och väntat så upplevde du någonting som ingen annan människa ens är skapt för att förstå. Dimman skingrades, nu var du där. Tonerna blev tydligare, vindarna behagligare och doften av alla världens underverk blev oundviklig att känna. Du var inte död, du levde. Äntligen var du tillbaka i paradiset efter att ha varit i fångenskap i landet bortom allt vad mänsklighet innebär."

Fysiskt/psykiskt sjuk

Jag tänkte lägga till en sak till det eviga "mysteriet" om sjukdomar. Säg att du känner att din hals börjar svullna upp och att det börjar göra ont.
Eller säg att du känner dig kränkt. Totalt kränkt av allt och alla. Dina skuldkänslor växer och du känner mer och mer hur du plågar de andra människorna i din närhet bara genom att finnas till. Du känner att alla undviker dig mer och mer och du vet att du dessutom är ful och äcklig.
Men du har inte en aning om sanningen. Sanningen är att ingen vet någonting. Ingen vet om att du är sjuk, inte ens du själv.

Jo, vad var nu frågan? - Jo, har man ont i halsen/har feber/whatevah så är man ursäktad att vara sjuk och inte klara av att plugga.
Är man däremot deprimerad och/eller psykotisk så har man ingen ursäkt. Allra minst när ingen vet om att man är sjuk.

I all hast!

Först nu har jag fått tid för ett läkarbesök på Huddinge sjukhus. Nu när jag faktiskt känner att jag är vid liv och kan klassas som nu existerande människa. Det kunde lika gärna ha varit tvärtom. Allting kunde ha varit försent. Jag trodde att jag skulle vara tvungen att läggas in igen. Någonstans så vägrar jag det, på samma gång som jag vet att det är till för att hjälpa. Men nu blir det inte så och jag får hoppas på att jag klarar mig utan att ligga inne mer i mitt liv (det kan verka lite naivt, men man ska alltid ha mål).

Nu måste jag åka - skriver om roligare saker senare.

Coco Chanel

Nu sitter jag och tittar på andra delen av Chanel-
filmen. Jag kan förstå folk som inte tycker att den är så bra, men jag gillar den! Okej, det kanske är svårt för folk som är 100% intresserad av kläder (eller snarare konst i form av kläder) att uppskatta en sån här film.
En smått onödig upplysning är att jag fick den från tidningen "Plaza" (likaså parfymen bredvid)
. Tidningen har fina bilder. That's it, egentligen. Den handlar egentligen inte om någonting. Jag tycker att det finns viktigare saker än att matcha färger på sminket, etc, etc.

Men det verkar vara annorlunda med Chanel. Nu vet jag ju inte exakt hur lik den här filmen är hennes riktiga liv, men om det fanns fler som henne, så skulle världen vara mycket vidare och öppnare. Det är vad jag tror. Hon levde ju på den tiden där männen bestämde mycket över kvinnorna, men hon vågade uppenbarligen se utanför det och göra saker annorlunda (ja, som att skapa kläder för kvinnor så att de ska kunna RÖRA SIG också när de är på fest, m.m).

Tur att jag inte har sett klart den än, då kan jag inte råka säga slutet till någon som vill se den ;)

I alla fall! De enda personer jag egentligen rekomenderar den till är personer som är intresserade av kläder och självklart också nytänkande lite, lite "historia" (jag hatar historia, men det här är inte samma sak, det handlar ju inte om Gustav Vasa liksom).

Tidig, iskall morgon

I dag är det riktigt kallt, en sådan morgon jag hatar innan jag tittar ut genom fönstret.
Det är fortfarande lika kallt, men självklart har jag svept in mig i en ärtgrön (konstig färg) fleece-morgonrock. Jag börjar verkligen få höstkänslor. Jag tror inte att det går att förklara dem, det är bara ett pirr i kroppen. Det är alltid spännande!
Dessutom fyller jag faktiskt år i november ;)
Skriv någon rad om en känsla du brukar ha på hösten! :-D
(Typ som man fick göra i skolan, haha).




Har du någonsin fått idén, kvällen innan en skoldag, att du ska gå upp halv fem dagen efter (mitt i vintern) och promenera i mörkret och få lite frid? Det har jag gjort! Det var faktiskt rätt skönt... Dock ingenting jag skulle vilja göra varje morgon.
Enskedevägen var nästan tom, men jag kommer ihåg att det gick en kvinna mitt i gatan som tittade på mig hela tiden. Sedan hälsade hon. Alla i nattfolket kanske känner varandra, vem vet? =)

En annan grej man kan göra när man går upp runt fem är att sätta sig på en höjd och titta på soluppgången. Jag och mina fina vän gjorde det för sjukt många år sedan. Det blev sisådär halvlyckat. Jag kan säga att det inte blev mycket till soluppgång p.g.a alla dumma moln :(

Det finns inga genvägar

Det finns inga genvägar genom livet. Det borde ju jag veta. Jag vet att många delar min problematik och att det finns många med andra problem. Jag menar, alla har ju problem egentligen. Men vissa problem är mycket mer accepterade än andra.

Jag undrar om det egentligen går att lösa någonting? Kommer jag bli kvitt manodepressiv sjukdom?! - Jag skulle inte tro det! Det finns folk som alltid varit överviktiga, som blir anklagade för att "bara sitta och smälla i sig...".
Varför är vissa personer accepterade och inte andra?
I min gamla blogg skrev jag om fulhet. Finns fulhet? Enligt mig så kan man egentligen inte vara ful. Om det låter klyschigt bryr jag mig inte om direkt.
Hur jag kom på att skriva om fulhet var p.g.a ett radioprogram där jag lyckade snappa upp en mening, en av de värsta meningar jag någonsin hört; "Fula människor har det svårare än vackra...".
En annan gång hörde jag om en kille som hade gjort slut med sin tjej för att hon gått upp i vikt. Det andra sjuka var att han hade sagt att han skulle ta tillbaka henne om hon blev smal igen!

Slutsatser av mig:

1. Jag skulle hellre äta en bajsblöja än att ta tillbaka den sjuka killen.
2. Ännu en anledning till att inte ta tillbaka idioten är att folk som dumpar sin partner för en sådan sak älskar inte sin partner ändå.
3. De människor som bestämmer "idealen" är lurade. De tror att de inte duger om de inte är (och tvingar andra att vara) på ett visst sätt.

Outfit no 1

Åter igen en gammal bild på mig. Bry er inte om "modellen" titta i stället på klänningen och det lilla du ser av skorna! Okej, nu ska jag försöka få det här att se ut som en modeblogg. Jag vet inte riktigt hurdan jag är på att skriva modebloggar, men okej...

Denna fantastiska klänning i sann Marilyn Monroe-anda är från Filippa K.
Det var ett riktigt kap faktiskt. Visst, den kostade 600 kr (dyrt!) och jag tillhör inte en av de rikaste i det här landet. Hursomhelst, den skulle ha kostat 1.200 kr, så det var det definitivt värt!

Problemet med såna kläder är att jag aldrig vet när jag ska använda dem. Klänningen känns liksom för uppklätt både till vardag och fest. Den skulle säkert ha passat perfekt om jag någonsin tar studenten! Men jag älskar dock den här klänningen i alla fall!

Har du något bra förslag på tillfällen där jag kan använda den här klänningen?

Skorna älskar jag också högt. De är mindre exklusiva för materialister (typ..). Men i min själ är de värdefulla. De är från Din Sko i alla fall. Det var minst två år sedan jag köpte dem, men de har hållt sig, ser nästan inte rörda ut, trots att jag har använt dem ganska så många gånger.
Leopardmönster är ju liksom alltid snyggt. Jag skulle inte direkt bry mig om mönstret skulle gå ur mode totalt, jag menar, mönstret kommer ju att se exakt likadant ut ändå! ;D

Chain & Heart Breaker

Hela kvällen i går höll jag på att fixa med mina små verk. Även om det går åt helvete ganska många gånger, så brukar det oftast inte bli ett så dumt resultat :)

Den här broschen var SÅ enkel att göra. Säger jag, de som aldrig hållit i en flacktång förut kanske inte tycker att det är lika enkelt, höhö ;) Just det, jag har glömt att säga att jag har hållit på med det här i ganska exakt två år!

Jag ska också meddela att min varumärke hete Made by Jade och många av mina smycken går att köpa på http://ungdesign.se/madebyjade Så nu vet ni det!

För er som vill veta så har jag inte startat något företag än, men snart bär det av! Det är alltid svårt när man är ung och har en passion för något, men att det finns c:a 1000 andra saker man vill göra.

Avslut för inlägget: Panduro ska öppna i Farsta! Jag är SÅ lycklig. I stället för att behöva åka till Hötorget om jag vill göra något pyssel, så är det bara att gå utanför dörren, typ! :-D

KBT

Jag ska på mitt andra "möte" med KBT-gruppen på onsdag. Alltså kognitiv beteendeterapi för er som inte visste det redan. Det finns ingenting jag mer hoppas på än att det ska leda någon vart, att jag ska kunna se nya möjligheter i livet. Jag har brutit upp med mig själv allt för många gånger. Mitt mål är att kämpa för att bli en kompakt människa som faktiskt kan hantera sina tankar och känslor. En sak till; jag önskar att folk kunde sluta med att tro sig veta hur man löser det i stort sett olösbara. Livet är tyvärr (eller kanske tack och lov..?) inte så enkelt att det bara är att säga "att man ska tänka positivt, för då blir allting bra". Det är svårt att tänka positivt de gånger man inte kan se något positivt alls med sig själv, eller hur?
Men men, det är väl det jag ska lära mig med terapin.

The Sims 3

The Sims äger! Någon som håller med?
Ja, antagligen för många för att den här bloggen skulle överleva en kommentar av varje fan ;)

Existerar det någon Sims-galning på denna planet som har något smaskigt skvaller om det nya tillägget "Destination Världen". Skvallra loss för mig! Jag tycker om sladder i största allmänhet :-D

Tips?

Jag har ett svårt uppdrag till dig. Eller snarare en svår fråga. Hur blir man egentligen av med ångest? Känslan är svår att förklara, men det är någon slags obekvämlighetskänsla. Kan liknas med "hjälp, vad håller jag på med? Jag som egentligen borde göra något vettigt...!" Har du något seriöst tips är du SÅ välkommen att kommentera!

Passioner & kreationer

Jag kan inte neka till att jag älskar mitt skapande. Skapande i form av - allt egentligen. Främst har jag valt att satsa på design inom området pärlor. Min passion för musik är egentligen lika stor, men den är ju svårare att visa i en blogg, såklart.
Jag undrar hur mycket pengar jag lagt ner på passionen? Och hur mycket jag fått tillbaka via försäljning?

Jag tänker i fortsättningen visa lite bilder på kreationer.
Att jag inte är någon bra fotograf är ingen nyhet direkt :)


Skapelse i form av ett
armband för barn. Med
rosa pärlor i swarovski
pärlimitaion och guld-
belagda berlocker. Och
en liten, gullig strassboll!

Välkomna till min enkla blogg!

Jag kanske ska börja med att presentera mig ordentligt?!





Namn: Nathaly Åkesson

Kallas gärna: Nathy

Vistelseort: Stockholm

Året då jag kom till planeten: 1990 (På tal om år kan jag tillägga att bilden ovan är från 2008).

Gör: Går snart på komvux.

Önskad framtid: Skulle sjukt gärna bli designer av smycken & accessoarer (även kläder, om jag någonsin lär mig att sy). Musik är också ett centralt ämne i mitt liv, så rocksångerska vore inte helt fel det heller. Det får nog bli på fritiden.

Det var en liten presentation om mig, vill du veta mer om mig (och en massa annat), så blir det till att fortsätta läsa min blogg!